På Galleri KC, konstnärscentrum Västs utställningslokal på ErikDahlbergsgatan här i Göteborg, visar just nu Anna Olsson sina bildvävar.
De fyller på ett sparsmakat och också anspråkslöst och enkelt sätt väggarna i galleriet, de stöttar varandra, storleksmässigt, färgmässigt och tematiskt. Bilderna tycks enkla, rättframma, o-tillgjorda.
Det är tydligt, att det är innehållet som är det viktigaste, budskapet, berättelsen. Inget får grumla eller plottra bort det Anna Olsson har att säga.
Bildväv idag hör inte till vanligheterna. Det är ju framför allt broderiet i all dess former och uttryck som dominerar det textila utbudet.
I Göteborg är det framför allt gänget i ateljén på Smedjegatan som väver, t ex Britt Marie Hansson, och Eva Stephenson Möller. Men det är andra sorters vävar, mer abstrakta, mer form och färg som de bärande elementen.
Här möts man av något som verkar ha sina rötter i det aktiva 70-talet, när konst och konsthantverket var uttrycksredskap åt politisk engagemang.
Anna Olsson arbetar i en säregen enkel stil, som känns mycket modernt och influerad av serieteckningen. Ytorna är rena, utan gobelängvävningens vanliga förtoningar och färgblandningar i ullinslaget. Färgfälten står som viktiga abstrakta rumsmoduler i bilden, som stöttor åt figurerna.
Utgångspunkten för bilderna finns i att Anna arbetat på häktet här beskriver det hon upplevt, ge röst åt en speciell sorts utanförskap.
Så här börjar Anna Olssons informationsblad som utställning ackompanjerar utställningen, där varje bild får en ingående beskrivning.
"Jag har jobbat många år på häktet och träffat många frihetsberövade personer. Citaten är i stort sett korrekta, men sammanhangen, utseenden osv är mina påhitt och tolkningar utifrån alla mina erfarenheter och möten."
Anna Olsson är utbildad textilkonstnär på Stenebyskolan men hon är också utbildad psykolog. Därav hennes insyn i en värld som få av oss möter.
Titlarna på verken är långa citat och anger den allvarliga, socialrealistiska tonen:
"Gör jag verkligen någon skillnad eller lämnar jag bara ett berg av pappersnäsdukar efter mig?"
"Ibland undrar jag om mina samtal gör någon nytta. Det känns som de jag möter har sådana djävulska demoner att slåss emot. Det enda jag kan erbjuda är att lyssna och vrida och vända på tankarna. Men vad hjälper det mot drogsug, hemlöshet, gängkrig, mamman som vänt sonen ryggen och pappan som slagit honom sönder och samman. Eller skammen för det egna brottet. Så ibland undrar jag verkligen, vad lämnar jag efter mig, tröst eller bara ett berg med pappersnäsdukar?"
Reducerad färgskala, grått, svart. Ett märkligt grodperspektiv, en kurande figur och de hopskrynklade näsdukarna som taggiga, vita stenar, en smärtsam, kiselstensvass väg till eller från förtvivlans rum.
"Jag minns min mammas blod på väggen."
"Väven visar ett barn som står och ser på en stor blodfläck. Bilden har sitt ursprung i ett möte mellan mig och en man i i 25-års åldern som väntade på rättegång för ett allvarligt brott han var misstänkt för. Mannens översköljdes hela tiden av bilder av moderns alla slag och sparkar från fadern som till sist slutade med att hon förblödde i hemmet..."
Även här, ett klart, schematiskt perspektiv, en gul färg som blir underligt gyllenvarm, med den röda blodfläcken som ett levande monster krypande mot den lilla pojken. Serieteckningslikt och med ett blytungt innehåll, avgrundslångt från textilens mjuka smicker.
"Prova själv att att lämna ett urinprov med händerna fastspända i midjefängslet"
"Väven handlar om en kvinna som ombads att lämna ett urinprov med händerna fastlåsta i både hand- och midjefängsel. Fullständigt omöjligt och förnedrande..."
"Tårar och blod"
"På väven sitter en man med armarna fyllda av sår. Sår han rispat när ångesten blivit omöjligt att hantera. Ångesten som fått sitt bränsle av månader i isolering, maktlöshet och ovisshet. Känslor vi människor inte har särskilt väl rustade att hantera..."
På golvet en pöl av mannens blod, det enda med färg, ett fokus som drar ögonen till sig med sin oförmodade färgrikedom. Det ser ut som en mask, som ögon som bevakar och iakttar.
En sjö av förtvivlan att drunkna i.
Och den lilla vita muggen med kaffe, som någon vänlig själ givit honom, ett litet vitt trösteankare, så elegant placerad i bilden, en vit punkt som väger upp allt sorgegrått, i perfekt symmetri med de ljusa fötterna.
"Bakom varje dörr växer ångesten. Ett samtal i taget, dag för dag, vecka för vecka."
"Bakom varje dörr i de långa häkteskorridorerna sitter en människa. En människa som sitter helt ensam och nästan alltid med huvudet fullt med hemska tankar. Tankar som bara växer och växer i isoleringen, Alla kloka och tröstande tankar drunknar i de påträngande tankarna av sorg, ilska, förtvivlan och ilska. Hur jag än gör, hinner jag inte träffa alla som behöver stöd eller har bett om min hjälp. Jag får försöka ta ett djupt andetag och ta ett samtal i taget och hoppas att jag gör skillnad för i alla fall någon".
En ändlös, klaustrofobisk korridor i skoningslöst centralperspektiv.
Under dörrarna rinner det pölar av ljus(?), eller är det gallgul förtvivlan, är det rädslan som sipprar fram, genomgiftig?
Korridoren påminner mig direkt om en annan bild, en stark bild jag minns från det politiska 70-talet: Gunwor Nordströms bild Städerskan.
Den här skildringen har samma strupgreppsaktiga korridor som hoovrar över figuren, som hotar att pressa den sönder och samman.
Trots detta finns här en styrka i budskapet, inte den hjärtskärande hopplöshet som vi möter i Anna Olssons bild. Figuren är här stor, central, i förgrunden, på väg ut ur bilden, en som kan ta hand om sig själv. I lysande rött, revolutionens, agitationens och hjärteblodets färg.
Kanske beror tilltalet på så olika tidsepoker med en på den tiden helt annan tilltro till människans kraft att förändra.
---
På utställningen fälldes en kommentar, att bilden liknar en bana i ett datorspel. Ännu en referens till dagsaktuellt bildspråk.
"Jag har tre fina barn och så har vi han"
"Pojken går iväg med ett sexpack öl i handen. Han ser ensam ut och han var också ändligt ensam. När jag träffade honom avtjänade han ett straff och han hade ingen större förhoppningar om ett gott liv efter sin verkställighet. När jag frågade honom om hans drömmar om framtiden ryckte han bara på axlarna och såg undrande på mig. Att han var dålig på det mesta det visste han mer än väl. När jag träffade hans familj sa hans mamma till mig, "Vi har tre fina barn och så har vi han." Jag tänker på honom ibland och jag undrar hur det ska gå bra för en så ensam pojke."
Den här bilden var en av de verk som vi i juryn för textilsalongen i Landskrona i somras valde ut att ingå i utställningen, en av de få vävda bilder. Egentligen är det en av fyra, som hänger ihop tematiskt.
Jag hade gärna sett hela serien, men det var många som skulle dela på utrymmet, så det blev bara denna. Jag tror ändå, att bildens budskap gick fram tydligt och bra, med titeln som komplement.
Den stora ensamheten är överväldigande tydlig, återigen spelar det skarpa perspektivet mot den rena, klara men återhållna färgskalan som talar sitt tydliga språk.
Blåast är sexpacket.
"Jag är Svartepetter - ingen vill veta av mig."
"Mannen på bildväven sitter i en cell i ett svenskt häkte. Han har på sig Kriminalvårdens gröna kläder och gröna plasttofflor. Cellen är helt steril och det enda han får lov att ha i cellen är en mugg och landstingets gula filt. Mannen säger att han inte orkar längre och att han tänker allt oftare på självmord..."
Hans historia är tung och hopplöst. Han sitter i väntan på en utvisning som inte verkställs. I hemlandet finns ingen kvar, sist han var där var när han var liten. Ingen vill veta av honom.
Om ändå fönstret med sitt galler vore en stege mot en framtid i stället.
Tänker jag.
Var har du bott sen vi sågs sist? - Lite varstans."
"En man ligger och sover på en parkeringsplats. Att inte ha någonstans att ta vägen, ingen familj, släkting eller vän som vill eller kan erbjuda tak över huvud är mer smärtsamt än vad ord kan uttrycka ..."
Jag har tagit mig friheten att citera Anna Olssons egna texter till bilderna, inte allt, men så att hennes ambition att förklara sina verk och sätta in dem i rätt sammanhang framgår.
Bilder som behöver ord, för mig blir det som en bok, en redovisning, en undersökning av sakernas tillstånd. Något viktigt ska berättas, samtidigt som bilderna med sin strama rytmik och estetik står helt och hållet av egen kraft.
Att arbeta som konstnär innebär för mig ett stort ansvar. För mig handlar mitt konstnärskap ytterst om att vilja bidra till något gott. Ett sätt för mig att ta mitt ansvar för att skapa en bättre värld. Jag vill visa på den styrka och kraft jag ser i färger, ytor och mönster och förhoppningsvis genom mina bilder ge styrka och kraft vidare till någon annan.
så skriver Anna Olsson på sin hemsida.
Att försöka hitta detta sättet att arbeta med bildväv idag är nästintill omöjligt. Jag har försökt googla för att hitta jämförelser som funkar.
Den som däremot osökt dyker upp som är Hannah Ryggen, denna den politiska gobelängens Grand Old Lady, vars livsverk ställs ut fram till den 6 mars på Moderna Museet i Malmö.
Anna Olsson arbetar ofta i projekt, tematiskt kring ett ämne som engagerar henne. Hennes nya tema är Efter katastrofen.
Du kan läsa om det på hennes hemsida.
Så här skriver hon:
Jag har börjat röra mig från häktesmiljön och mot ett nytt tema som jag gett arbetsnamnet "Innan katastrofen". Jag funderar ofta på vad vi har idag och tar för givet men som på en sekund kan tas ifrån oss och bli en ouppnåelig lyx. Att kunna borsta tänderna på morgonen, ta en dusch eller slänga ihop chokladbollar med en fikasugen vän är idag i Sverige en alldaglig, vardaglig, självklar och billig syssla. Men om man som jag arbetat länge med mycket utsatta gruppen känns apokalypsen nära. Vad kommer vi att ha kvar sen? Hur kommer vi då att tänka om den vardagen vi har idag? Detta gäller redan för de människor jag möter när jag arbetar ideellt på en hemlig vårdcentral för papperslösa flyktingar. De flesta människorna där har i all hast fått lämna allt bakom sig och fly. Sedan har de fått lämna allt igen och gått under jorden här i Sverige för att överleva. För dem är redan tandkräm, havregryn, kakao och tvål en nästan ouppnåelig lyx. Jag tänker på apokalypsen som ett hot framför mig. Jag räds klimatförändringarna, fascism och ökade ekonomiska klyftor i samhället. Samtidigt lever människor i min hemstad redan i en apokalyptisk otrygg tillvaro. Dessa frågor kommer jag att försöka ta mig an i min konst de närmaste åren.
Och här kan du läsa mer om hur Anna Olsson själv formulerar sig kring sitt arbete med bl a häktesbilderna. Det hittar du här: Möte i isolering
Utställningen på Galleri KC pågår till den 31 januari. Så du hinner se den!
Tack för att du läser Fibertiger.
Jag blir glad om du kommenterar!
Titta gärna på min hemsidesblogg också: henrietteousback.com