Kerstin Åsling är textilkonstnären med ett riktigt stort T, har funnits med som en självklar auktoritet i flera decennier. Från början stockholmska och utbildad på Konstfack blev hon tidigt bofast här i Göteborg, med sin ateljé på Konstepidemin sen trettio år tillbaka.
En ateljé som hon idogt arbetar i dagligen, fortfarande, trots att hon pensionerats för flera år sedan och är på god väg mot 85. Att sitta vid sin vävstol och testa nya idéer, pröva och experimentera gör henne lugn och har vävstolen väl fångat in henne, släpper den inte iväg henne i första taget. Det blir flitiga sju, åtta timmars arbete per dag.
Kerstin är trygg i sitt skapande och hon kan det hon gör, den långa erfarenheten av vävning där hon gjort verk framför allt för offentlig miljö, kyrkorum, banker, sjukhus, har gett henne ett grundmurat renommé.
Med traditionellt hantverkskunnande och säker känsla för formgivning och färg som bas gör hon konstverk av välbehövligt lugn, harmoni, mjukhet och närhet som funkar bra i det offentliga rummet.
Detta habila kunnande till trots överraskades jag av hennes underbara, fritt hängande skapelse av luft, ljus och knappar, när jag såg dem för första gången. Jag fylldes av glädje och beundran, att Kerstin tillät sig att kasta loss från en given teknik och pröva något helt annat.
En present av dottern, en låda med knappar, kan således ge en helt ny inriktning på konstnärsskapet. Dessa ofta fritt hängande cylindrar i vitt, vävda med bl a genomskinlig fisklina som ger både osynlighet och lyster och med alla olika knappar, i så stor mängd och än större variationsrikedom, systematiskt invävda, är som tunnlar av ljus och luft.
Att så sent i karriären släppa loss och och låta nyfikenheten och uppenbar lust och stort leklynne ta över är modigt och i viss mån symptomatiskt för en del konstnärer.
Med åldern kommer ljuset, lättheten. Jag såg det på en utställning med målargiganten Cy Twombley, som på ålderns höst målade in sig i en allt friare rymd. Lite av samma ser jag här, i denna knappglädje och vad den kan leda till.
Och visst finns det en magi i knappar, de inbjuder till ett oändligt samlande, och knappens ojämförliga grepp om vår själ märks om inte annat så på att en så gammaldags affär som Knapp Carlsson fortsätter att leva sitt liv vid sidan av all modernitet mitt inne i centrum av stan.
Knappar behövs och en knapp slänger man inte i första taget.
Det är väl bara bland amishfolket med sina rötter i de totalpasifistiska tyska mennoniterna som knappen förknippas med militär och uniformer. Där är den bannlyst och ersatt av band, hakar och hyskor.
Knappens historia skulle kunna fylla en bok, den har följd människan sedan tidernas begynnelse, en knapp från en bronsåldersutgrävning gläder varje arkeolog, knappar har haft världspolitisk betydelse och t o m används vid smuggling av narkotika. (Ihåliga knappar).
Här på utställningen däremot är knappen befriad från sitt världsliga uppdrag, den behöver inte hålla ihop något, den får bara vara sig själv, glänsa, glittra, skina, skimra, skrika till lite, dansa ringdans med sina kompisar. Fröjdas och leva livet.
Knappens rena dekorativa egenskap har väl aldrig framhållits mer oförblommat än i Kerstins skapelser. Så totalt självklara skapelser, där de hänger i fönstret på galleriet.
Ljuskronor, kallar Kerstin dom.
Men knapparna finns också i andra verk, som i den vackra, poetiskt blå väggbonaden i nischen.
Eller den diskret vita väggtextilen, också den med knappar.
Eller denna, med mer färgglad knappar, som i sitt uppritade tillstånd påminner mig lite om ett invecklad (eller eventuellt extra enkelt) spel.
Eller i ryatrasmattan som ligger på ett mycket lågt podium på golvet.
Med sina beigebruna toner liknar den en bit natur, en höstlig biotop i marknivå, vissna gräs och tuvor, bruna löv, och så knappar.
Trasvävar av olika karaktärer och i grafiskt sofistikerad design hänger på väggarna, alla i diskreta färgställningar med enstaka orange, röda eller blå accenter som lyser och lyfter.
Det finns en antydan av andlighet i Kerstins verk, något lugnande, icke tillgjort, en komplex enkelhet, som inte talar så högt, som mera viskar än ropar. Precis som Kerstin själv, som helt odramatiskt kallar sin utställning enkelt och otvetydigt för Olika vävar.
Här finns också andra vävar, lite strama, lite strikta, ett enkelt element som upprepas och upprepas, med små färgförändringar och som blir en till en massverkan.
Jag vill sluta med att citera Kerstin:
"Jag tänker alltid att det ska bli ännu bättre nästa gång, under arbetets gång hittar jag alltid detaljer att ändra på och det är nog därför jag hela tiden vill fortsätta. Med åren har jag blivit modigare och vågar mer."
Det är precis så det ska kännas. Om man är där, inne i sitt arbete. Då är det bara att fortsätta, det finns inga gränser.
Utställningen pågår till den 3 februari.
 |
| Kerstin Åsling |
Tack för att du läser.
Jag finns också på henrietteousback.com och på spinnahalm.comspinnahalm.com