Nu får det var slut med den långa julledigheten, det är dags att skutta igång igen, i fibertigerns luddiga värld.
December är inte tiden för flitigt besökande av gallerier, inte om man ska hinna me julandet också.
Fast jag hann med att ta en tur till Mölnlycke Kulturhus för att i Nemeshallen titta in på Malin Lagers utställning.
Den pågår till den 23 januari, så än finns chans att se utställningen. För er som inte har vägarna förbi Mölnlycke kommer här lite bilder.
Många av er känner till Malins maskinbroderade bilder, minutiöst utförda, med oändligt tålamod och stor noggrannhet. Och med en imponerande skicklighet och förståelse för sitt material.
Jag minns att det första jag såg av Malins bilder var fina närstudier, våldsamt uppförstorade, av lavbevuxna berghällar. Det var där, i naturens nästintill mikroskopiska värld som hon hämtade sin lust och inspiration, att med obegriplig skicklighet översätta den till en maskinbroderad bild.
Hon använder sig av en collageteknik där hon med små, små tygbitar bygger upp sin bild för att sedan i lager på lager måla med sytråd. Bortkopplad matning på symaskinen och stoppsöm ger henne den frihet som krävs.
Naturbilder finns med även här på utställningen, en serie bestående av 28 delar , totalt 4 meter på breddden. Bilder, också här närstudier, av vattensköljda, blänkande slitna gatstenar från Venedig.
Det är svårt att först förstå, att man ser broderade bilder, många hajar till och tror knappt sina ögon. Många tror att de kommit in på en fotoutställning, när de möts av de intensiva porträtten på väggarna. Det är först vid närkontakt med bilderna som de låter sig övertygas.
Så det är kanske inte så snyggt, men uppenbarligen nödvändigt för att skona verken från många nyfikna pillande fingrar med återkommande skyltar med uppmaningen att inte röra bilderna.
Att gå från naturbilderna tillporträtt var ett stor steg som var en rejäl utmaning och som tog lång tid. Malin Lager porträtterar sin familj, sina vänner och bekanta. Det är nödvändigt att hon känner personen. För att lyckas med uppgiften att ladda bilden med den nödvändiga psykologiska intensiteten.
Som här, i porträttet av sin mor, konstnären Gerd Göran.
Ett annat porträtt, av vännen fotografen Monica Englund är så laddad av närvaro att man tror sig stå intill henne livs levande.
När jag ser dessa skickliga bilder får jag två frågor i huvudet:
Varför gör man superrealistiska bilder, så identiska med själva fotot?
Och varför som maskinbroderi?
Det handlar väldigt mycket om tid. Att man på ett nästintill galet vis översätter en teknik som i själva tagningsmomentet är så extremt snabbt och så gör man om det, i en teknik som är snigellångsam, sköldpaddssakta.
Malin Lager var förstås med på Nationalmuseets utställning Slow Art, där man satte fokus just på den otidsenliga långsamheten i en del konstnärliga tekniker. Och kvaliteterna o långsamheten.
Där håller sig broderiet långt framme i ledet, antingen det är för hand eller på maskin.
Det är väl det som är lite roligt också, när någon tar till maskinen tror man, att det är för att skynda på processen. Istället blir det precis lika omständligt tids- och tålamodskrävande.
Sedan är det väl ett val konstnären står för, att ge sig i kast med utmaningar, att vilja arbete precis så.
I fotorealistiska målningar finns det alltid något som avslöjar tekniken. En sorts luftlöshet, en avsaknad av atmosfär. I den broderade fotorealistiska bilden är den det aldrig så lilla pixlade effekten som skiljer den från fotot, något lite stelbent pointilistiskt.
Take it or leave it, det är så det är.
Men det finns någon sorts konstnärlig möjlighet, som ger en friheten i färgbehandlingen, i formen, i var man sätter sitt fokus.
I Malin Lagers bilder är det ögonen, den sugande blicken som tar tag i betraktaren direkt. Att hon fick sin inspiration från Vermeer är lätt att se. Det direkta tilltalet.
Men återigen, i Vermeer finns just det som jag oftast saknar i fotorealistisk konst: luften, atmosfären.
Ett annat exempel:
Det finns en annan konstnär, Cayce Zavaglia.
Hon arbetar nästintill på ett identiskt vis, fast i hennes fall med enbart handbroderi. Hennes bilder är också absurt bra. Själv är hon skolad målare, men hittade till broderiet när hon letade efter en teknik som gav henne en giftfri arbetsmiljö.
Också hon porträtterar enbart släkt och vänner, antagligen av exakt samma anledning som Malin Lager, för det psykologiska sambandets skull.
Hon arbetar med silketråd och ullgarn och använder sig av en teknik att lägga stygnet så att det efterliknar målarens penseldrag.
Cayce Zavaglia arbetar medvetet med första intrycket hos betraktaren, av att man tror att det är en målning för att vid närmare påseende se den broderade bilden och sen kunna gå ut in, pendla mellan uppfattningarna.
Hon tar själv hundratals bilder på sin modeller för att hitta fram till rätta bilden, det sanna uttrycket.
Sedan hände något märkligt, en dag upptäckte hon baksidesbilden. För det är det man har, när man broderar, en bild på baksidan.
En bild som radikalt skiljer sig från den noggrant genomtänkta, genomarbetade bilden på framsidan.
På baksidan fann hon det själsliga porträttet på det hon höll på med, gripande och mycket mer fascinerande.
En bild med nerv och kaos och allt sådant som man annars försöker gömma bakom en mask, en persona.
Genom dessa bilder fann Cayce Zavaglia tillbaks till måleriet, för det var dessa baksidesporträtt som inspirerade henne att måla av dem.
Cayce Zavaglia, Portrait and Process
Tillbaks till Malin Lager.
Porträtt är svåra att sälja, tror hon. Och visst finns det något av sanning i det. I alla fall vet jag av min tid som konsthängare i kommunen, att porträtt inte kändes så lättanvända. Ofta vill man ha någon sorts förhållande till den man ser framför sig på bild.
Fast inte alltid. Till syvende och sist är det porträttets allmängiltighet, bildens förmåga att slå an en sträng i betraktarens själ. Att man bottnar i det allmänmänskliga.