I onsdag kom jag hem igen till slut, efter över tre veckor i Grekland. Det känns som om jag varit borta i månader, det var så mycket som hände, med så många roliga upplevelser i bagaget.
Det var ju framför allt årets kurs "Ute i det blå", vår kurs i fritt broderi på Kreta som Inger och jag planlagt under månader som resan handlade om.
Sju förväntansfulla deltagare som till sist landade i Heraklion, kanske inte med nålen i högsta hugg, då hade de aldrig klarat terroristkontrollen på flygplatsen, men med koffertarna packade med allsköns råmaterial och med humöret på topp.
Jag kan tänka mig att tankarna, och kanske farhågorna, rusade vilt när de anlände i kolmörkret denna sena kväll med en lysande halvmåne i den svarta, stjärnbeströdda skyn och skuggbilder av husruinerna till höger och vänster på den smala stigen ner mot boendet, Roens vackra hus.
Strax bredvid, i Ingers lika fina men något mindre hus, väntade jag med en liten grekisk kvällsbuffé med det nödvändigaste: feta och frukt, oliver, melon, bröd och vin.
Dagen därpå möttes alla av en helt annan syn på morgonen, när solen steg upp bakom höga, sensommargrå bergmassiv, olivlundar och med ett glittrande hav på avstånd. Det torra lanskapets gråbruna toner hade mildrats något av två dagars rejält regn strax innan deltagarna kom. Nyutsprunget gräs gav ett svagt grönt skimmer åt bergsidorna.
Detta var vårt andra försök att tillsammans ha en kurs i fritt broderi i denna underbara, unika miljön som ju byn Gdohia i de sydkretenska bergen tillhandahåller.
Vi försökte att utifrån förra årets utvärdering förbättra, ändra och tänka om när vi lade upp kursens innehåll. Nytt för i år var t ex att vi lade in en dag med indigofärgning, något som Inger har kunskap om och hållit på med tidigare.
Vis av förra årets misstag ville vi också ge deltagarna en chans att dag ett landa i den nya miljön och lära känna byn och dess omgivning. Vi gick en lång promenad, förenade promenaden med uppgiften att samla på spännande ytor, på linjespel och streck och punkter genom att fotografera eller eventuellt skissa.
Första uppgiften var nämligen lite back to basic. De flesta i gruppen var vana brodöser som skapat egna bilder under många år, som kunde stygn och var vana att hantera nål och tråd. Några var lite mindre rutinerade.
Därför tyckte jag att det var bra att börja i att arbeta med punkten, linjen och ytan. Och linjer bjuds i överflöd nere i Mirtos, i havsstrandens underbara stenar, stora som små.
Redan andra dagen föll vårt koncept med utflykter. Tanken var den: att sitta och brodera och ta sig an uppgifterna är naturligtvis den huvudsakliga avsikten, men vi befinner oss trots allt i en ny, spännande miljö som vi gärna vill ge åtminstone en liten, liten glimt av.
Vi hade planerat in en utflykt till en av bergsbyarna, ett fantastiskt ställe ännu högre upp i bergen, med hög luft, underbart gott, friskt vatten och biodlingar överallt. Luften sussar, sjunger av bin.
Men efter första dagens långa promenad kände alla för att få sitta i lugn och ro och bara landa, vänja sig och börja brodera.
Så det var det vi gjorde.
Vi hade, kanske lite överambitiöst, (som vanligt), lagt in en hel del delmoment, deluppgifter: dagens stygn, dagens blå ord, dagbokande, blå timmen.
Blå timmen var genomgångs-timmen med lite teori och berättelser om blå ting, blå färger, blått, blått, blått.
Blå timmens hade jag verkligen förberedd noga, men det bar inte hela vägen. Till slut blev tiden för kort, allt blev för intensivt. Det är så det är.
Livet - och kurser - är fulla av tidstjuvar. Det man tror att man ska hinna hinner man sällan helt och hållet. Jag vet detta med försöker ändå.
Att få till det.
Dag tre var det dags för indigofärgningen. Inger var inte alls nöjd med den naturliga indigon jag hade med mig, det blev inte så mörkt som hon ville ha det. Tyvärr hade den syntetiska indigon blivit kvar i Aten, så vi hade inga alternativ.
Det blev inte så blått men det blev vackert blått ändå. Tyckte jag.
Under denna dag knöts, bands, virades syddes det i vita tygbitar av olika kvaliteter för att skapa olika mönster vid färgningen. Det blev väldigt fint.
Färgning av tyg och garn är alltid magiskt, hur det än går till. Det är något ursprungligt alkemiskt över dessa processer som är fascinerande. Man blir lite häxa på kuppen, en trollkvinna, någon med oanade kunskaper.
I nästa broderiuppgift ville jag anknyta till det blå och de infärgade tygerna. Det gällde att tolka olika blå färger: himmelsblått, midnattsblått, havsblått, skymning och gryningsblått. T ex.
Blå rutor skulle det bli, applicerade, sammanfogade, broderade.
Sista uppgiften fick bli en sammanslagning av flera uppgifter som var påtänkta men som det verkligen inte fanns tid för, en och en.
Optimist-planerare, det är jag det.
Men så här är det trots allt. Mycket spelar med när man planerar en kurs.mycket man inte kan förutse.
Miljön. Vädret. Värmen. Deltagarna.
Gruppen och dess oundvikliga dynamik.
Man kan inte veta i förväg. Bättre att ha för mycket än för lite på lager.
Vi ville måla på vlisofix. Vi ville göra vykort från Kreta. Vi ville allt möjligt. Så det blev en blandning av allt.
Och här följer nu en vild blandning av de olika uppgifterna:
Inger fixade en fin, sammanfattande utställning i ruinen mittemot hennes hus, det var underbart att få se nästan allt upphängt.
Plötsligt ser man sinabilder på ett nytt sätt. Man kan se dem på avstånd och man kan gå fram och titta noga och nära. Man ser dem tillsammans, i ett sammanhang.
Det blir en bra resumé av vad som åstadkommits.
Efteråt funderar jag väldigt mycket på om vi kunde gjort annorlunda, bättre, mer pedagogiskt, lättare och svårare och mer utmanande.
Jag ser fram emot utvärderingar och deltagarnas åsikter och synpunkter.
Det verkligt positiva i år var själva gruppen, hur väl alla fungerade ihop, hur roligt det var att vara med dom.
En fint fungerande gruppdynamik. Det kändes som om alla fick ta plats. Irritationsmomnet klarades av utan större åthävor. För alltid är det något eller någon man retar sig på. Det är bara så det är.
Konsten är att överbrygga och tycka om varandra för den man är.
Det kändes som om alla trivdes, trots vissa irritationsmoment, framför allt bitglada kli-knott.
Kursen har haft och har fortfarande en sluten facebookgrupp, ett väldigt bra sätt att kommunicera.
Och här dyker det nu upp på kursen påbörjade projekt som fått sin fortsättning hemma. T ex Lenas fina stenbroderi, som blivit något mycket mer än en sten, en lustfylld truttelutt, en pimpad, utbroderad version av strandens strama förebilder.
Eller Marlis längtans vykort från Gdohia med blommorna, antydning om bergen, ruinerna, soluppgångarna, Greklands murar och blå dörrar och med inbroderade förhoppningar om ett återseende.
Så hur blir det?
Blir det en ny kurs nästa år?
Ja, den som lever får se. Nu väntar vi först på utvärdringarna. Sen kommer det väl att visa sig om Inger och jag klarar av ett nytt dylikt projekt.
