Naturtillstånd

Naturtillstånd, så heter min utställning på Galleri Anna H här i Göteborg. Vernissagen var förra lördagen och håller på till den 27 september.

Själv var jag där sista dagen igår. Imorgon, jättetidigt, ska jag iväg till Kreta för att hålla i kursen Ute i det blå, tillsammans med vännen/kollegan Inger Carlsson. Så knappt har jag fått upp bilderna på väggen så väntar nya äventyr, förhoppningsvis spännande.

Det finns läsare av bloggen som tycker jag för sällan visar egna saker, så nu ska jag göra just er lite extra glada. Och så är det roligt att visa utställningen också för er som finns runt om och som jag träffat i olika sammanhang men som finns allt för långt från Göteborg.

Galleri Anna H är ett väldigt fint precis lagom stort galleri. När vi bestämde utställningen för ett par år sedan kändes det bra, ett hanterbart, vackert rum att förhålla sig till.

Så frågan blev: vad skulle jag jag vilja visa? Som passar i rummet och som passar mig och som är sådant jag jobbar med.

Naturen är liksom det jag har ett förhållande till, skogen, träd, blommor, det som växer och gror, både det vilda och det tämjda i trädgården. I stort sett alla mina bilder numera handlar om det.

Så titeln kom sent men den har säkert legat där latent, för den kändes självklar och enkel. Det var ju ungefär det jag hade hållit på med de här sista åren.

Tillståndet i naturen är trots allt greppbar. Vilket inte tillståndet i världen är.

Till att börja med var det det där med den stora björkbilden. Ett mastodontjobb från början till slut. Men jag ville så gärna göra den, jag antog min egen utmaning för över två år sedan.

Kastade mig in i projektet. Med liv och lust.

 Det var förresten just på Kreta, vid mitt första besök där, som jag började, försiktigt och tvekande, sy på den första björken.

Björkens tid

Det var oändligt många stygn från den tveksamma början till slutet.

Oändlig många timmar att sy sig igenom. Jag hade en skiss, den hade faktiskt legat och mognat till sig i lönndom i någon mapp, och i väldigt många år ville jag göra den, ett riktigt maffigt stort broderi skulle det bli.



Fast i och för sig, den blev inte så jättestor som jag från början hade tänkt mig. Nu är den 80 cm hög och 220 cm lång. Jag hade nog tänkt i ännu pampigare dimensioner.

Minst 150 cm hög

Hur som helst så blev den bilden det centrala som jag försökt förhålla mig till. Jag tänkte hela tiden på var den skulle placeras. Där fick den också vara. Den funkade där, som tur var.


När jag hade klarat av hela denna bild, alla delar, sytt ihop delarna, spänt den i två stora bitar, så fick den ligga omonterad tills utställningstiden kommit närmare.

För nu var det dags för något helt annat.

Något litet och behändigt.

Förra året började jag med en workshop som jag kallar Mossa, mylla, murket trä, ett sätt att skapa ytor med inspiration från skogens mark och biotop.

Det var väldigt roligt och samma teknik använde jag till tio små broderier, 14 x 14 cm plus montering i lådram. Temat nu var vinterskog, grenverk, rötter. Färgen höll jag i svartvitt, jag ville ha det grafiskt och rent och som en lugn serie vid sidan av den stora björkbilden och som backade upp den.





Bilderna skapades utan skisser, de kom till i stunden, det ena gav det andra, associationer ledde till infall och tolkningar.

Att arbeta i ett så behändigt format efter hästjobbet var underbart. Så enkelt livet blev, plötsligt!

Min skog, min stam, min skog

Men den är byggt som en triptyk, det underlättar kompositionen.  Mittbiten är inspirerad av trädens bark, fast förstås inte björkens, utan ngt annat träd, ett med skrovlig och mörk bark med mycket fåror och veck.

Tyget jag använde var ett fint beklädnadstyg, som hade blivit en misslyckad kjol, silverinslagen var fina och effektfulla. Så kjolen fick ett nytt och mycket bättre liv genom att veckas och smockas, och sys ner veck för veck.


Sidpartiernas skog är uppbyggt av handtryckta tyger, ett grått och ett grönt. Broderierna är gjorde med bayeuxstygn, med stjälkstygn och plattsöm.







Jag tycker också om att arbeta med flerfärgade trådar som ger extra - och gratis, effekt.

Den här björkskogen har en helt annan stämning än den andra björkbilden, som mer handlar om ljus och björkens otroligt raffinerade grafiska teckning.

Här är det mer en sagostämning, en titta nära-och-upptäcka. Precis som ute i den riktiga skogen. Det som växer och trivs där i trädens skugga är försiktigt, undanskymt, inte våldsamt, färggrant och pampigt. Det lever i det lilla, i en underbar egen värld, i sin gröna färgskala.

Det gäller att böja sig ner, leta, anstränga sig lite för att få tillgång till skogens flora.

Sen gjorde jag ytterligare en serie, lite större än den med vinterträden. Här är de färdiga bilderna  25 x 25 cm med ram och allt.

Svarta blommor, heter dessa fem bilder. Jag utgick från mycket, mycket små akvarelliga skisser och byggde på allteftersom.






Även här jobbar jag med mitt älskade bayeuxstygn som ger sådan målerisk effekt, även om det är krävande och tar lång tid att sy.

Men lär man sig ta till vara de olika parametrarna stygnet erbjuder är det helt gränslöst variationsrikt och man kan bygga fantastiska ytor, skimrande av färg, med struktur och riktningar.






Alla dessa nya bilder fick sällskap av Sub terra, en bild som inte är ny men som jag tycker så mycket om och som jag ville ha med för färgspelets skull, för att få in lite mer rött och lite mer gult i utställningen.

Sub Terra

Denna bild är den enda av de äldre som hänger i nedre rummet, men den har sällskap i det lilla utrymmet ovanför trappan, här hänger två andra lite äldre bilder, från samma serie, Djungelfloden och Rödklocka.

Djungelfloden

Rödklocka

Dessa tre bilder är också utförda i bayeux,stygn, det är när jag sydde dessa som jag blev riktigt, riktigt tänd på stygnet. Det funkar jättebra med stjälkstygn coh kedjesöm i olika varianter, gärna lite grövre för strukturens skull, för att bygga ytor som står fint mot det skirare bayeuxstygnet.

Här uppe hängde vi också den ännu äldre Vallmo, en bild som har haft lite olika namn, Och plötsligt började det blomma var ett av det till exempel.

Vallmo

Denna bild var också något av en utmaning, ett prövostycke jag  gav mig själv. Bara för att se, om det gick.

Om jag kunde.

För att göra det intressantare, och svårare, bröt jag upp den ursprungliga bilden i nio rutor. Dessa små delar var lätta att ta med sig lite varstans. De tre översta t ex minns jag är sydda i Sydafrika, i Port Elisabeth, i den varma, soliga hotellträdgården. Jag var där och arbetade med konst och barn i ett projekt som Göteborg stad hade med sin vänort Port Elisabeth. Det var ganska blåsigt minns jag, trådarna for hela tiden iväg på egna äventyr.

Det tog naturligtvis lång tid att få det klart, mest för att arbetet blev liggande i någon sorts vilofas under perioder. Sen är det alltid kruxigt att ta upp arbetet igen och fortsätta och få in flödet igen.

Få det likt.

I utställningen finns också några av mina figurer, små gestalter som jag hållit på med ett bra tag. Jag har gjort snöänglar och skuggor och feer och dimmiga saker.

Allt möjligt.






På mina kurser har jag länge haft en uppgift där vi tolkar  en dikt av Kerstin Bergström, Feernas klänningar, en underbar dikt som är lite som en bruksanvisning för broderier. Feerna ska på bal hos kungen och alla vill vara vackrast och de syr var sin klänning, av sol, av dimma, av snö, av vatten.

Jag har fått dikta till ett flertal nya feer, för att alla på kursen kunde få var sin att sy och tolka. När jag under årens lopp fått se så många fantastiska feer,  bestämde jag mig för att sy egna.

Jag ville göra dem tredimensionella, jag hade redan jobbat med masker formade av järnduksnät som jag broderade på. Nu gav jag mig in på att forma figurer, vilket var ganska svårt till att börja med.

Mässingsduksnät funkar bättre upptäckte jag ganska snart, det är mjukare. Men det gäller ändå att lära sig rätt teknik så att man inte ser ut som om man slagits med en sjövild katt med mycket vassa klor när man är klar med ett verk.

Här på utställningen finns några grå, en vit, en svart och två sagofigurer, Snödrottningen och Askungen. Som här får heta Syster Grå.

Men ser man noga fattar man att det är Askungen, för hennes grå klänning håller på att förvandlas till guld.

Även hon ska ju på bal på slottet.

Syster Grå

Snödrottningen

Figurerna på sina smala socklar som liksom speglar björkstammarna i bilderna befolkar på ett mycket medvetet sätt rummet och kommunicerar både med varandra och med bilderna.









Att arbeta tredimensionellt är något jag tycker om, att jobba med mässingduk har gett mig möjligheten att hitta lösningar, att få det att fungera.

Figurerna är inte nya för denna utställning och jag ville göra något helt nytt, något jag funderat på länge med aldrig fått gjort.

Jag ville göra poetiska skålar, skålar utan minsta funktionell nytta, men att få leka med formen, det var det jag ville.

Jag började med björklövsskålen, färgmässigt anpassade till skogsbilden, grå toner, stygn, en organisk form. Och längst ner, ett broderad björklöv.







En annan grå skål fick en blomma.



Trixet med att göra skålar är att man har två framsidor, vilket är klurigt när man broderar. Då har man ju alltid en baksida. Det gäller att lösa detta.

Några skålar till: Nattens svarta dok



Frostros, helt i vitt utanpå och med en röd ros i botten




En skål för hösten blev det också, med ett ekollon:


Och Dansa på ängen, en sommargrön skål med en treklöver.





Till sist sydde jag ett Litet innanhav (med ö) i havsblått. Någon sa att det var Atlantis där på botten, vilket ju är helt rätt!




Öppningen är där för det behövs ett tillflöde, ett ställe där floderna kan rinna till.

Skålarna är det jag gjorde allra sist, de sista två bilderna jag gjorde däremot var Tertsa, efterbild I och II.

Dessa bilder kom till efter foton jag tog i en liten by på Kreta. Där fanns en plattvägg, eternit eller något liknande. Där hade det vuxit en klätterväxt, men den var inte kvar, bara skuggbilden av den.

Jag tyckte det var så fascinerande, speciellt färgmässigt. Så ja spann vidare på idén i broderi.

De är lite annorlunda gjorda. I vanliga fall lägger jag en först en botten av tyger, ett collage, för att få färgerna att arbeta vidare med.

Här är det bara ett lite missfärgad bomullstyg i botten. Resten är bara stygn.



Så ser det alltså ut på min utställning.


skuggspel






De vackraste vernissageblommorna.



Vykort.

Ungefär så. ser det ut.

 Och så lånar jag en bild av vännen Lena Lomander, en bild från vernissagen. För att den är så festlig.
Och så får jag själv vara med.

För en gångs skull.

(Tack, Lena!)