Christel Olsson-Lindstrand är en inspirerande glad människa och en kär vän som en gång gick kurs för mig. Det var då vi träffades, och eftersom hon är så himla rolig, är det svårt att inte fortsätta umgås med henne.
Och just nu och fram till den 1 november ställer hon ut på Repslagarmuseet i Älvängen, i ett fint litet rum. Repslagarmuseet är inte svårt att hitta, om du befinner dig i närheten. Det är välskyltat dit och det är öppet nästan jämt men obs! inte lördagar.
Som en som sysslar med teater är det en självklarhet för Christel att uttrycka sig med ord och gester,
att gestalta känslor och att förvalta slagkraftigheten i replikerna.
Att brodera träffande, roliga slogans är väl bara en förlängning av att skriva ett bra manus för de olika teaterproduktionerna Christel håller igång. Det är något intagande och helt och hållet trovärdigt i deviserna, i sättet att återanvända loppisfynd och ge dom nytt liv, i sättet att blanda humor med underliggande allvar.
För att börja i början. Vid sidan av teatern och allt möjligt annat, så gillar Christel att brodera. Hon gillar stygn, färger, paljetter, allt som glittrar och skiner och sprakar. Hon samlar på sig alla dessa övergivna små dukar, noggrant och omsorgsfullt stygnade produkter av en tid som ligger bakom oss, men trots allt bara alldeles runt hörnet. Den tid, då det var en husmoderlig plikt att måna om, försköna, pynta och dekorera sitt hem.
Trivsamhetens knutar ligger eventuellt på baksidan, om det överhuvudtaget finns knutar på dessa prydlighetens storverk i det lilla formatet. Det låg i sakens natur att knutar var ajabaja. Det vet alla vi som har upplevt syfröknarnas skräckvälde, de som med örnblick övervakade varje myrgång, varje korstygn, varje langett och efterstygn.
Kråkspark var antagligen alldeles för frivolt och levnadsglatt ett stygn för att få sy, i alla fall fick inte jag lära mig det.
Nu tar Christel fram sina nålar och pyntar av hjärtans lust, samlar paljetter, samlar citat och ord och vrider till dom, så att det blir extra roligt, dagsaktuellt och tankeväckande.
Till och med ett par ytterst välgrånade damer på besök på utställningen fick sig ett gott skratt när de läste denna devis.
Så uppkäftigt långt från det luthersk karga originalet! (Och det påminner mig om en devis på en restaurang i Österrike: Den som inte arbetar ska åtminstone äta gott. Lika ogudaktigt livspositivt.
På små lappar (färgglada, för Christel älskar färg lika mycket som paljetter. Färg finns överallt: i blommorna:
I de olikfärgade plastfickorna för verklistorna, i godisskålen) på små lappar alltså har Christel själv formulerad sin väg in i broderiet:
Jag har själv broderad och myst i hennes burspråk. Så det är sant, där finns ett lugn, ett ljus, en trevnad som gynnar kreativiteten. Och Christels kreativitet har som sagt inga gränser. Det som behöver sägas sägs med humor och med flaggan i topp:
Det finns mycket av en annan av mina idoler, skådisen Mae West i Christels deviser. Mae West var en
välsvarvad slugger som inte gick av för hackor. Och nog är detta ett av hennes uttryck:
Så fint den här bonaden har blivit: en försynt duk med en snäll blomsterbård i tveksamt blått och gröngult har monterats på en syndigt läcker tyllskapelse med rosor och bladgirlanger som bara osar synd och skam med alla sina pärlor. Som den menlös snälla flickans underbara undermedvetna.
Christel älskar som redan nämnt paljetter, dessa små glitterbitar, dammkorn från en överdådig prakt.
Och här kommer så dagens sanning:
Sug på den Jimmie!
Jag kommer osökt att tänka på en annan historia: en lagom brun fick frågan om han var färgad. Nej, sa han, jag är född så här). Så visst är det sant, vi är alla hudfärgade.
Och då kan det bli så här:
En bonad jag blir extremt glad av. Så spinnoff-effekten är omedelbar och uppenbar!
Jag har en annan favorit, fast den finns inte med här på utställningen: Framtiden är inte vad den har varit. Lagom defaitistisk, fast med glimten i (nåls)ögat.
Och så den här, den tycker jag också om, för sin stora sanningshalts skull:
På utställningen finns med en originalbonad, en blinkning åt själva upphovet och ursprunget. Bara ett exemplar från denna outsinliga sjö av förtröstansfulla ord som prydde kanske inte slott men troligtvis samtliga kojor och gårdar runt om i landet.
Jag förundras och förbryllas lite av de fem långa tankestreck. Ett kompositionellt grepp för att få ihop det eller något hemlighetsfullt osagt som skrivet med osynligt bläck (eller tråd).
Christel visar också fram två stygnprovstavlor, en som hon gjort i skolan för länge sedan, ett som hon faktiskt gjorde på kurs hos mig. Jag minns dåligt att jag varit så pedagogiskt noggrann på en kurs, men jag har provat allt i boken, så att säga. Stygn är trots allt bra att kunna om man ska brodera.
Här har Christel lekt med märkdukarnas istadiga alfabetism. Att göra fina bokstäver skulle man ju lära sig. Den kunskapen behövdes när man sedan skulle märka sin hemgift.
Och det här en är bra utmaning att ha hängande. Fast jag tror inte att det är en uppmaning att sy monogram på lakan. Jag tror det är en subversiv uppfordran till att göra det otillåtna, det förbjudna, det lustfyllda oh det onödiga.
Att brodera tar tid. Tankar tar tid, allt tar tid. Men broderi (liksom kanske också andra långsamma tekniker) ger också tid. Tid för just egna tankar, tid att gå på upptäcksfärd i den inre trassliga världen av ofärdigt, obearbetat, undanskyfflat och bortglömt. Det ger lugn och sinnesro. Det ger självvald avskildhet och är som en hemmasknickrad meditation för själen och hälsan.
Det tråkiga kommer när man ska försöka räkna ut vad man vill ha betalt för sitt arbete.
Då om inte förr inser man att man sysslar med något som en gång ansågs som förspillt kvinnokraft.
För inte värderades allt detta stygande på minsta sätt. Möjligen var det ett försäljningsargument på äktenskapsmarknaden. Stolta föräldrar hängde gärna upp döttrars märkdukar i hallen för att visa fram deras enorma skicklighet att pränta stygn. Det visade fram alla dess förträffliga egenskaper som disciplin, ordningssinne, tålamod och fingerfärdighet.
Stygnet Christel föll för här är ett av mina egna älsklingar, bayeuxstygnet, och det var jag som lärde henne! Roligt att se hur saker bär frukt!
Det kallas korstygnssjukan, Christel, (tror jag). Det är bara det riktigt inbitna som drabbas. De som inte inser sitt eget bästa.
Flera glada tillrop: (Kolla in paljetterna!)
Detta tyg ledde till ett antal roliga, galna, glad hundar. Här bara några va exemplaren:
En bonad på utställningen är absolut inte Christel. Fast hon har sytt den och menar det säkert. Fast inte när det gäller stygn och paljetter, pärlor och frustande frejdiga påhitt:
Den är så minimalistisk i sitt tilltal att den behövde en svart bakgrund för att överhuvudtaget komma till sin rätt. Bara en paljett! Men: du kunde bara inte låta bli, eller hur, Christel?
Att arbeta med färdigt material, färdiga bonader hittade på loppis är det fler som gör, förstås. Detta fina sätt att återbruka hittar man t ex hos textilkonstnären Joetta Maue:
 |
| Joette Maue |
Att använda sig av bonadens idé finns ju också i produkterna från Fuldesign, som tagit upp just korsstygnbonaden och laddad den med helt nya slagord, tuffa, fräcka, knytnävsslag rakt in i folkhemmet, humoristiska även de men utan den välvilliga gemytligheten i de positiva tillrop Christel använder sig av.
Samma idé med stentuffa formuleringar i korstygn finns också hos Kate Westerholt, (du kan läsa om henne här)som även hon gör korsstygnbonader med förbryllande deviser: Bless this crack house, When I was your age, we had to walk two miles to get stoned and have sex.
Så här några till Christel-verk:
Och så, till sist, en till av mina favisar:
Bara så himla bra!
Tack, Christel för din fina samling bilder, ditt glad humör och din sprittande energi och obändiga humor. Livet blir så mycket trevligare med människor som du!
