Spår av liv på Dalarnas Museum

Mari-Ann Levin Pölve

En riktigt varm och gassande sommardag i augusti, precis efter min underbara kurs på Sätergläntan, kom jag till Falun. Jag ville ju så gärna se den stora utställningen Spår av liv som visas fram till den 13 september på Dalarnas museum innan jag åkte hem till Göteborg.

För tre år sedan inledde en nybildad svensk grupp, Textil 13, sitt samarbete med den engelska Textile Study Group kring temat Spår av liv med avsikt att arbeta fram en gemensam större utställning.

Textil 13 är ett kompetent gäng, alla med lång erfarenhet av att arbeta med broderi och samtliga med ett eget, utmejslat konstnärligt uttryck. Liksom Textile Study Group som fungerat som inspiration och förebild för den svenska gruppen.

I fyra stora rum med rejäl rymd har man således byggt en maffig utställning med många arbeten i större format. Det är fint att man verkligen har tagit tillvara på lokalerna och vågat sig på att visa  stora verk.

Gruppernas respektive medlemmar har haft en allt intensivare kontakt med varandra. Var och en har valt en partner att föra en dialog med. trots detta förträffliga tillvägagångssätt så syns nog mest det individuella angreppssättet till temat i det visade materialet.

Undantaget är Renée Rudenbrants och Gwen Hedleys konversation i broderi och text.  Renées svartvita bilder är som broderade serieteckningar, kontrade av Gwens tecknade oh skrivna svar, speglar de vardagslivets aktualiteter och diskussioner om pågående projekt.



Det hade kanske varit roligt att få mer inblick i också de andras utbyten av varandra, även om man valt egna ingångar till temat.

Gwen Hedley visar dessutom verk som alla är starkt inspirerade av hennes vistelse på Sätergläntan, hemslöjdens kursgård och skola i Dalarna.




Renées visar också andra bilder, Spår, vackert grafiska och i återhållen stram färgskala.



Helt i vitt är hennes Dots, en serie stora vita prickar som klättrar omkring på väggarna i olika konstellationer. De är som vita motsatser till arbetena i hennes nyutkomna bok med grafiska korstygnsbroderier.




Träder man in i nästa rum överrumplas man av Anna GranbergsNaturens hämnd. 

Gigantiska trollsländor hänger från taket och hovrar över mig medan de kastar skrämmande skuggor på väggen.



I den alldeles utmärkta katalogen läser jag först nu att det handlar om människans påverkan av allt levande genom utsläpp av t ex mediciner och kemikalier. DNA-förändrade trollsländor har här återfått sina jätteformat de hade under dinosaurietiden i full färd med att hämnas vår kortsiktighet.

För mig var de lite som skrämmande vildvittror som ryttlar över mig, medeltida drönare på spaning, stora hotfulla utbrytare ur en animerad sagofilm.

Förlåt, men nu tappar jag orienteringen rumsmässigt och går lite hipp som happ och hit och dit.

Det är lika bra att säga det nu med en gång: Det är en stor utställning och allt gick inte att fotografera på ett bra sätt: glas som glimmar, blandljus som förvirrar... En och annan kommer att bli förbigången.

Och jag hoppas verkligen, att jag lyckas namnge alla verk rätt och riktigt!

Ett annat vackert verk: Sarah Burgess, Ackowledgeing the possible of loss.





Så här står det i katalogen: Burgess är intresserad av upphittade material som blir mytiska objekt och livsformer. Hon arbetar med krukskärvor som hon hittar på en lokal historisk sopptipp. Med bitar av beskurna vinrankor får hon fram liv och död och upptäcker förändringarna.

Det finns en så tydlig omsorg i de noggrant ombundna vinrankorna och de små skärvorna, som små gåvor lindade med röda snören.

En annan av de engelska gästerna, Barbara Tucker, denna underbara kvinna, expert på indiska kanthabroderier är starkt influerad av naturens gång, från björkens skira lövsprickning till löv som förvandlas till mylla.




Här har hon målat på skrynklat papper med akvarellfärger och sedan överfört målningarna till tyg genom digitalt tryck. Efter det har hon fortsatt med broderier. Det blir till verk som behåller sin skirhet också i det stora formatet.

Ruth Issett visar färgstarka verk, precis som det ska vara. Hennes färgglädje är väldokumenterad, t ex i den inspirerande boken, A passion for colour som är en fröjd för öga och själ.

Här hennes verk Marks in the Landscape.



Shiela Mortlock har sina rötter i Skottland och i Indien och kombinerar gärna sitt kulturarv. Hon har valt att tolka temat spår av liv i ett urgammalt indiskt spel, Pachisi.




Pachisi kom till väst i form av Ludo och livet kan spåras genom historiska exempel av spelet liksom att det spelas än idag på gator och torg.

Sheila Mortlock arbetar här i huvudsak med jute som hon trycker och broderar på, ett tyg med en lång historia som också fortfarande är i bruk idag. På så vis knyts det förgångna till det nuvarande och livet spelar sitt spel med oss alla.







Alison Kings stora verk Where is the Consulationär en intressant bild med många bottnar. Det utgår från en predikan som hennes farfar, prästen James Black höll i slutet av första världskriget. Han var präst i McCraes bataljon och från skyttegravarna bevittnade han nästan alla sina vänners död.

Verket refererar till James Black egna skyttegravskartor och här finns också fotografier från kriget.

Alison King från Edinburg är utbildad målare som tidigt upptäckte glädjen och möjligheten i de textila teknikerna.



Ytterligare en av de engelska konstnärerna, Jenny Bullen har lappat och stygnat ihop sitt liv, Patching a Life.

Genom att återanvända tyger, trycka över dom och bearbeta dom med stygn skapar hon sitt livstäcke, där sprickor och ojämnheter sys över, där det splittrade och divergenta förenas till en intressant helhet.




Elisabeth Kalvenes Skallsjö fyller en vägg med sina broderier av hus i förfall och ruiner, Fragment av boningar.

Hennes broderier är som alltid vackra och behagfulla med en teknik som lätt känns igen som hennes signum.

 Hennes skimrande, sköra broderier skär sig i detta fall med temat, de liknar mer tindrande sagoslott än hus på väg mot förfall. Här finns inget av förgängelsens skitiga brutalitet, desto mer kanske av den poetiska melankolin i försvinnandet.






Mari-Ann Levin Pölve har ett helt annat bildspråk, hennes illustrerande bilder anknyter till den moderna serieteckningen och är starka bilder av angelägna livshändelser. Titlar som Skydd, Växtverk, Hjärtats saga, I känslornas förmak, Vilse ger en innehållsmässig fingervisning.

Mari-Ann Levin Pölve ville visa en helt nyskapad enhet med utgångspunkt i utställningens tema. Det skulle ha med kläder att göra, för kläder lämnat spår. Hon valde två grundformer, T-shirten och linnet.

Kläder är befästa med minnen men är också ett skal som gömmer oss och en yta som vi visar upp. Kläder är dessutom ett skydd, mot kyla, regn och blåst, något som skyler vårt ömtåliga inre.

Nästa utställare, Elisabeth Gustavsson har valt att fokusera på de digitala spåren liksom de fysiska avtrycken vi lämnar efter oss. Hon frågar sig vilka spår som är tillfälliga, försvinnande, och vilka som blir kvar och kommer att tolkas av eftervärlden.

Information

Kommunikation

Alla dessa människor

Kerstin Sapire skapar också i olika material, och har har ett arv av skickliga hantverkare i ryggen. Hon tycker om att teckna, vilket märks i hennes finstilta sätt att brodera, att låta stygnet komma till sin rätt.

För henne öppnade temat många dörrar: det pulserande liv, folklivet, arkitekturen, konsten. En annan inspiratör är föregångskvinnan Ellen Key.



Ytterligare en konstnär som hänger sig åt stygnets stryktur och uttrycksmöjligheter är Lena Lundgren. 

Utbildad som keramiker som funnit ett komplement och en ny glädje i broderandet har hon utvecklat sitt eget textila språk, stark influerad av sitt keramiska kunnandet som märks i de strama kompositionerna.








Hennes bilder påminner om sammanfogade keramiska plattor, strikt organiserade men var och en utformad med stor lekfullhet och en disciplinerad färgkoordination.

Tillbaks till engelskorna, här kommer Jan Miller med sina Tide tables: Overy Staithe.


Det här är hennes anteckningar om ebb och flod vid havet i Norfolks kust där tidvattnet kommer två gånger om dagen och avslöjar och täcker naturens historia. Tidvattnet liksom exponerar livets subtila lager.

Jan Miller växtfärgar, handbroderar och återanvänder material. Upphittade föremål kan få ingå i en komposition, liksom plexiglasbitar för sin förmåga att få verken att skimra till.

Ett vackert verk på utställningen är Kate GreenleesBeneath The Surface: The Power and Sadness of Earthly Things.



Ett besök i Falu koppargruva inspirerade henne och fick henne att dra paralleller till hennes egen familjs slit i de engelska kolgruvorna.

Här finns den politiskt/mänskliga vinklingen, i de fattigas utsatthet överallt i världen där deras arbete används och missbrukas. Verket är också en resa in i jordens innandöme, en resa genom avlagringar uppbyggda sen urminnes tider.

Brytningen är ingrepp i jordens kropp som avslöjar dess hemlighetsfulla inre och som  exploateras av människan in absurdum.

Ann Wheeler har en bakgrund i spetstillverkning och hennes arbete Shadows from the Pastär en hälsning till de kvinnor som för sitt värv utövat den traditionella, tidskrävande knypplingstekniken samt till dem som fortfarande håller denna teknik levande idag.




Konstnären experimenterar med olika material, med papper och garn, stickgarn och traditionell spetsteknik.

Ett vackert verk på utställningen är Siân MartinsBetween me and the sky. 

Det består av diabilder och organza, linne och tråd. Hon försöker att skapa ett textilt verk av icke-textila material, som fragment av gamla dokument, fotografier och filmremsor.

Verket väcker associationer till solnedgång genom att sammanfoga små, små bilder från konstnärens eget liv. Det väcker också tankar på varje livs oändliga  sammansatthet, av fragment och splitter som tillsammans, när man ser tillbaka, fogar sig till en vacker, strålande helhet.



Det är så här långt jag hinner och orkar idag.

Det är så ruskigt svårt med samlingsutställningar. Några namn saknas, som jag redan sagt. Pian Bates verk var inneslutna i en stor glasmonter och svåra att fotografera, liksom andra verk på utställningen.

Samtliga verk bidrog dock till en bred och intressant inventering av dessa två gruppers status i dagsläget.

Jag hade som sagt gärna sett mer av den direkta kontakten mellan de enskilda konstnärerna och hur det berikat och fört framåt.

Sen blir det gärna så att man lite för mycket fokuserar i tal och skrift på att förklara det fria broderiets ställning. Kanske det är på tiden att sätta ribban högre, att landa i självkänslan av den egna konstnärliga förmågan.

Engelsk broderikonst har ett fantastiskt arv att luta sig mot, många aktiva aktörer som ständigt för broderiet vidare. Nya idéer och nya material kommer ständigt.

Jag kan vända mig lite mot den stora förankringen i just materialiteten. Material står oftast i förgrunden och är det är en intressant och viktig sak.

Men till syvende och sist är det den bildmässiga bärkraften som är utslagsgivande. Få, knappt inga konstnärer som målar som jag känner till skulle fokusera så starkt på sina målarfärger sina dukar och sina penslar.

Jag längtar efter att även textilkonsten slutar med se sig som skickliga (gärna missförstådda) hantverkare i första hand och som rasande självsäkra och begåvade konstnärer i stället.

Och det är något som är lätt att påpeka men svårt att handskas med.

Hur som helst så finns ännu lite tid att se denna fina utställning. så har någon vägarna förbi Falun, då vet ni vart ni ska gå.

 Och Dalarnas museumär faktiskt också värt ett besök!