Det finns konstnärer och kollegor man verkligen längtar efter att få se en utställning av, att träffa in real life, bara för att de är så bra och så begåvade och så alltigenom inspirerande.
Som Hannah Streefkerk t ex. Som just nu ställer ut på Nääs konsthantverk.
Jag känner stor glädje i och en stor tilltro till hennes intima, poetiska sätt att verkligen se det som finns omkring henne, och jag inspireras av hennes sätt att handgripligen ge sig i kast med att ingripa i naturens eviga förlopp och bli medskapande i processen på ett sådant chockernade ömsint sätt.
Hannah Streffkerk konst handlar mycket påtagligt om hennes relation till naturen, och som konsekvens, om vårt förhållande och vårt ansvar för vår miljö.
Ursprungligen från Holland är hon numera bosatt i Sverige, detta naturbesatta land borde passa hennes omsorgsfulla naturnära konst som hand i handsken.
Hannah arbetar med land art, med installationskonst och hon arbetar med textil, med stygn och med virkning. Trots valet av teknik kallar hon sig inte för textilkonstnär, hon ser sig som en visuell konstnär, som väljer sina uttryck utifrån behov och känsla utan att fastna i teknik.
En befriande och bra inställning.
De grundläggande stygnen lärde sig Hannah från sin mamma och det mer eller mindre förträngda textila arvet hittade tillbaks till henne under en separatutställning med videokonst i Groningen. Hon tyckte att utställningen skulle må bra av lite mer mysighet så hon broderade några kuddar. Plötsligt insåg hon att hon faktiskt hade saknat broderandet.
Detta och hennes starka upplevelse av naturen på några öar utanför norra Holland mer eller mindre tvingade hennes konst i en helt ny riktning. Hon lämnade sitt gamla uttryck bakom sig, nu ville hon fokusera uteslutande på naturen. Naturen fick henne att må bra, att vistas ute och att undersöka allt som finns runtomkring ledde allt vidare.
Alltid när jag kör eller åker förbi de överallt närvarande djupa skogarna längs vägarna spanar jag efter trollen, som jag tror finns där. Naturväsen som lever sina med oss parallella liv nedanför vår nutidsradar.
Och som ställer tillrätta.
Men nu förstår jag att om jag tittar riktigt noga och på de rätta platserna, så är det inte troll utan Hannah jag ser.
Fullt igång med att sy ihop trädens bark och skadade löv.
Det är så sagolikt och vackert, att med nål och tråd åtgärda skogens skvavanker, och också något befriande och humoristiskt. Det är som sagornas där omöjliga uppgifter alltid äggs på hjältarna: att sortera ärter, att spinna guld av halm, att hämta de gyllene äpplen från hesperidernas trädgård som bevakas av draken Ladon, att laga skogens alla luggslitna löv.
Hannah ser sig som en nutida Florence Nightingale, på självpåtaget uppdrag ute i skogen, att läka sår, att bandagera brott, att ta om hand de sårade i det krig vi uppenbarligen för mot naturen.
Och genom att föra in långsamma textila processer, så starkt förknippande med kvinnorummet, ger hon lite av fingret till det så manschauvinistiska skogsarbetet, de rutiga skjortorna, de stora maskinernas destruktiva, nedbrytande mytologi.
Lite mjukstark tråd, lite korstygn, lite suturer med nål och tråd sätter allt i nytt perspektiv.
Men det är inte bara sår som orsakats av människans våld och övergrepp, det är också naturens egna cyklar av förfall som Hannah med omsorgsfull envishet försöker hejda.
Som alla de små hålen i löven som behöver lagas. Det är stor poesi i det allra minsta.
 |
| Mended leaves |
Förutom broderi tycker Hannah om att virka.
Och i detta verk, "Regenaration", utfört i rotting och trä, finns anknytning både till en urgammal teknik, korgflätningen, en teknik som följt människan från begynnelsen och till t ex vävarfåglars sätt att bygga sina bon. Som jag skrev om här)
I verket "A Time for"är varje del ihopsytt av små bitar av björknäver. Som löv slitna från sitt träd av höstens storm, svävande fritt i luften, frusen i tiden, anspelar titeln på Predikaren i bibeln, om att det finns en tid för allt, en tid att födas, en tid att dö.
Och i verket visar Hannah att det också finns skönhet i alla naturens faser.
I verket "Reaktion"har en mängd större och mindre träfynd försetts med surrningar, de har snotts ihop och bundits ihop och surrats och bundits.
Något måste hålla ju ihop dessa små oansenliga fynd, dessa rester, någon måste hjälpa dem på traven, förtydliga dem.
Det är både en konstnärlig lek med former och med effekterna av mänsklig påverkan, av människan behov till att tvinga till anpassning.
Och plötsligt ser jag små fjättrade djur i stället för träbitar. Och så ser jag in i barnets lek och fantasivärld.
Ytterligare en aspekt i utställningen är bilderna utförda i ett makalöst korstygnsbroderi.
Korsstygn lämpar sig särskilt bra till tolkningar som ligger mycket nära datornas pixelvärld, något som intresserar många nutida broderande konstnärer, framförallt manliga.
Här har Hannah återtagit den tidskrävande tekniken och drivit den till sin spets.
Här på Nääs konsthantverk kompletteras utställningen inne på galleriet också av en land-art föreställning i den vackra lindallén som leder upp till slottet.
Hannah Streefkerk har en gedigen och lång meritlista som du kan ta del av på hennes hemsida.
Utställning på Nääs håller på till 6 september.
 |
| Hannah Streefkerk |
"I am a nature based contemporary Florence Nightingale... I mend wounded trees and leaves. With yarn I stitch together the torn bark of various trees and I repair holes in fallen leaves. Besides handicrafts like sewing and crocheting I use other techniques to look after our nature. With my intentions I want to invite people to reflect upon the damage inflicted on nature by human activity. Not all the wounds I mend are inflicted by humans,they come from natural processes in nature. As I play the part of the caretaker to nature which in turn becomes the patient, our roll in the harm done to our environment is highlighted. The forest as a work place is traditionally a frame around masculine activities, pictures for example in the archetypical lumberjack or the fabled woodsman. By bringing typical traditional female virtues, the handicraft and the Florence Nightingalesque touch of a nurse tending to those in need, into this somewhat masculine realm, I want to emphasise that caring for our environment is everybody's business.
Today the trend in our everyday lives is to use and to discard, instead of taking time to repair or restore our belongings. We would rather buy a new pair of socks than try to stitch up the holes, and we would rather buy a new chair than try to fix the broken leg. I challenge this attitude, as I take upon myself to manually repair my natural surroundings. I want to create a visual metofor for our responsibility for taking care of pur enviroment."