På årsdagen av det som skulle gå till historien som en av mänsklighetens värsta dåd, bombfällningen 1945 över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki, återuppstår Kerstin Olssons och Berit Jonsviks utställning på Galleri 1 i Göteborg:
"Dikter och bilder från Hiroshima och Nagasaki"
Vernissagen var följdriktigt den 6 augusti. För sjuttio år sedan föll den första atombomben. Några dagar senare föll ytterligare en, över Nagasaki. Tusentals och åter tusentals människor utsattes för obegripligt lidande, både direkt och under många år framöver. En dödens förödelse, i ett enda svep brändes människor, djur, byggnader, boningar och allt växande till aska.
Öden blir till aska, blir till skuggor i asfalten.
Kvar blir en obeskrivlig smärta bland de som överlever, fysiskt som psykiskt, och för lång tid framöver.
Samtidigt som jag tar fram bilderna från utställningen ur kameran och lägger dem in på datorn, visas i den japanska tv-kanalen vi råkar ha tillgång till ett skakande reportage om händelsen. Fotografier och filmklipp av sådan smärtsam intensitet att hjärtat vill stanna av förtvivlan.
Hur gör man, med avstamp i detta lidande, textila bilder så att de inte landar i banalt betraktande och blir mer än en avlägsna kommentarer?
Hur gestaltar man all denna fasa i textila bilder?
Här på utställningen varvas ett trettiotals större och mindre bilder med dikter, tolkade av Gunnar Möllerstedt och vackert textade av Robert Jonsvik.
Så här började det:
Kerstin Olsson med sin gedigna bakgrund som designer för Bohus stickning fick 1983 en inbjudan genom den välrenomerade japanska konsthantverkstidningen Nihon Vogue en inbjudan att hålla en kurs i Japan. Kollegan Berit Jonsvik följde med på resan.
De långväga exotiska gästerna togs förstås mycket väl hand om och deras önskan att få besöka Hiroshima och Nagasaki uppfylldes. Det blev en stark, oförglömlig upplevelse, det de fick se och väl hemma igen växte idén om en gemensam utställning fram.
Första gången den visades var på Konsthantverkshuset i Göteborg, 1985, även då på en årsdag, den fyrtionde. Utställningen visades därefter också i Skara och i Skövde, och inte minst i själva Hiroshima 1987.
Sju överlevande kvinnor hjälpte rent praktiskt Kerstin och Berit med utställningen och de visade också runt. De fick träffa andra överlevande och fick kontakt med poeter och människor som engagerade sig i det som hade hänt. Bland annat läraren Hirose, som samlade in bränt och förstört kakel som han namnade med fyndplats och årtal.
Några av dessa kakelbitar finns med här på utställningen, lagda i en glasmonter, påtagliga fragment bärandrs på sin fruktansvärda historia.
Kerstins och Berits bilder kompletterar varandra i den vackert hängda utställningen - som i ett stillsamt tyst samtal tvärs över rummet möts Berits finstämda grafiska blad, "Green bambu", "Hiroshima", "Nagasaki" och "Blå lotus" och Kerstins mycket mörkare serie "Krigsmakten", strama maskinsydda applikationer.
Vad annars kan man använda ett gäng präktigt slitstarka handdukar från Försvaret som man kommit över? Från den tiden då man med pedagogisk övertydlighet vävde in det mer än hotfullt klingande ordet "Krigsmakten" i bårderna?
Vad annars än till antikrigsbilder?
På 80-90-talet när jag under en tid turnerade med en samlingsutställning med textila bilder kallad Fredens väv, om fred och ofred i vår tid, fanns även där en av Kerstins Krigsmaktenbilder med i samlingen. Hotet, hette den, och även den var en tydlig bild av vad hotet handlade om.
En annan av dessa bilder, med den vackra fredsdomen i Hiroshima , en skelettruin mot flammande röd himmel är inköpt och ägs av Tekomuseet i Borås.
Annars är denna sortens bilder inte så lätta att sälja. Medvetet gjorda som ett dokument och en inlaga i en fråga som rör liv och död på jorden, är också försäljningsaspekten sekundär i sammanhanget. Mycket starka bilder som Kerstins akvarellserie "Hibakusha" kan räknas dit.
Hibakusha är det japanska ordet för överlevare efter atombomben, människor som varit utsatta för den radioaktiva strålningen.
Andra bilder, som Berits redan nämnda serie är så allmängiltigt vackra, och lyriska att det fasansfulla ligger mera undangömd i minnet av skönheten som föröds.
Och vem grips inte av den numera legendariska historien om den cancersjuka flickan Sadako Sasaki, som försökte besvärja döden genom att försöka hinna vika tusen papperstranor.
Hennes kamp för att få tillfriskna har blivit en symbol för miljoner människor runt om i världen, en symbol för den obändiga förmågan till hopp.
 |
| Kimono från Hiroshima (Berit Jonsvik) |
 |
| Sachiko- san (Berit Jonsvik) |
Också Berits tredelade verk "Hiroshima mon amour" bärs av en sorgsen poetisk skönhet. Inspirerad av Margarite Duras bok med samma titel tas här upp frågan om vi, som inte var närvarande då det skedde, verkligen kan göra oss en föreställning om lidandet.
Vi lyckligt lottade, vi icke-drabbade.
Filmerna och bilderna i det japanska programmet var så skrämmande och brutala i sin förmedling av rå fakta att de blev chockartat överväldigande. De etsade in sig och jag kan nog aldrig glömma dem:
Mannen vars sönderbrända hud på hela en armen rinner av honom som vatten när hans dotter tar tag i honom, och flickan, som bär och vaggar och skakar ett sönderbränt spädbarn, hoppar och skriker: vakna, vakna, vakna....
Bilderna här på utställningen är sållade och silade genom ett konstnärligt öga och hjärta.
Det ståtliga, välkända fredsmonumentet, blicken i de japanska flickornas ansikten, japanska tyger, allt förmedlar ett behov av att skapa kontakt med oss, här och nu, att bygga en bro.
 |
| Sadako (Kerstin Olsson) |
 |
| Teceremoni (Berit Jonsvik) |
Bilderna är trots allt så vackra, i sin tolkning, i sitt ställningstagande.
Det var så mycket såg ut, i textilkonsten på 70-talet, när konstnären ville uttrycka mer än det sköna och snygga, när hon ställde sig på barrikaderna, tog ställning och ställde sitt hantverk och sitt konstnärsskap till förfogande för kampen för en bättre värld.
 |
| Jag måste få tala för livet (Berit Jonsvik) |
 |
| Minnesbild (Kerstin Olsson) |
 |
| Den vikta tranan (Kerstin Olsson) |
Nu, ytterliga trettio år senare, är det dags igen, för en minnesutställning. Nu är det sjuttio år sedan.
Vi är så omgivna av alla hot mot oss och mot vår miljö, att vi knappt längre vet varken ut eller in. Överallt himlastormande fasor, orättvisor, övergrepp, hunger och nöd, övergivenhet. Hat, hot och obetänkt kortsiktighet och dumhet som går vi alla mot en allt osäkrare framtid.
Så vi har nästan glömt att det fortfarande finns stridsspetsar och vätebomber av ohygglig styrka som hotfullt pekar än hit, än dit.
Redo för den ultimata förstörelsen av allt som mänskligt är.
Hiroshima och Nagasaki är våra eviga symboler för det som inte får glömmas. inte får nonchaleras.
Eller som folksångaren Phil Ochs sjöng redan på sextiotalet:
Peace in the world - or the world in pieces.
Utställningen håller på till den 16 augusti. På Galleri 1.
 |
| Berit Jonsvik och Kerstin Olsson |
Jag har tidigare skrivit om Kerstin. Här.
Och här en liten film om Sadako Sasaki