Vår textila salong, Landskrona konsthall, del II

Dags att fortsätta redovisningen av den textila sommarutställningen i Landskrona. Jag får ta vid där jag slutade sist.

Margaretha Hejkensköld Holmgrens textiltrycks triptyk "Möte cerise", Möte blå" och "Möte gul", hänger, är en lek med färger och med materialblandningar av bomull och siden, som glada, intensiva flaggor, lika tydliga och färgstarka, finns textilkonst med helt annat uttryck.

Men i övrigt är det mest monokromt återhållet i rummet runt hennes verk,  återigen finns här ett utforskande av materialet och tekniken på det typiskt japanska sättet.




Konstnären är Maiko Tanaka och här hittar du hennes hemsida och mer om hur hon funderar kring sin installation, där det taktila och fiberns sätt att skapa ljus och skugga undersöks.

"In Praise of Shadows" heter verket.

Bredvid vilar ett annat av hennes verk: "Isberget".



En suggessiv, vacker vävnad, silvrigt kallt glänsande, tungt i sitt fall och i sin veckbildning, svårt att hålla fingrarna ifrån, det taktila är så starkt.

Som ett arkaiskt klädesplagg, som en sjöjungfrus svallande, våta hår.

På något vis har detta verk ett släktskap i Jessica Johannessons mörka "Upphöra", skapat av tråd, mohairgarn och pappersband.

Här har ljuset inneslutits i formens hemlighetsfullhet.


Detta verk är en av flera som hon visade på Galleri Konstepidemin och som jag skrev om här.

Då ingick det som en del i en utställning som i sin helhet var så sammanhållen och magisk och som fungerade som ett slutet helt. Men även som solitär utstrålar det sin mörka magi och hemlighetsfullheten i det svarta är påtaglig.


Ett annat verk, en hängande textiltryck:Alexandra Dahlqvists"Lifeforms".  En tredimensionell installation med små foster, svävande i rummet, i väntan på födelsen eller redan avpolleterade, bortvalda?





Mera svartvitt: En stilig matta av Nina Floderus.


Spännande och intressant, med brytningen i mönstret, en sorts upphöjd och väldesignad brukskonst.

Och ytterligare några verk, där färgen reducerats och blivit i sin sparsmakade skala en ingång till bildens berättelse.

Maria Hägglunds tre små bilder är så minutiöst välgjorda att man har svårt att tro, att de är broderade, så underordnade är stygnen underlagets struktur.

" Invid stigen", "Jag håller utsikt" och "Vid källan"heter verken i tur och ordning.





Maria Hägglund deltog i Liljevalchs vårsalong med sin serie Herrar i skogen. På länken här kan du läsa mer om Marias tankar kring bilderna.

Tre andra mycket minutiösa broderier har Ivetta Gill gjort. "Vulkanutbrott", "Skogsbrand" och "Översvämning".

I mycket små, omsorgsfulla korsstygn skildrar dramatiska naturtillstånd. Bilderna får hänga fritt i rummet, för den prydliga, mycket traditionella teknik på framsidan blir till vildsint oregerlighet på baksidan. Långa trådar, tätt packade formligen spränger sig ur ramarna.

Det påminner mig om den tyska konstnären Jochen Flinzer som var med på den norska utställningen "Nålens øye"som också hängde sina verk fria i rummet för att ge baksidan samma utrymme som framsidan.



Nu lite vävnader igen.

Här återfinns t ex Eva-Britt Rosenqvists stora gobeläng "Solitär", en bild som påminner om och som drar in blicken lika effektiv som en mandala. Senast var den med på Eva-Britt Rosenqvists utställning på Dalslands konstmuseum, som jag också skrivit om.