Tyvärr är jag sent ute med att berätta om Kerstin Björks utställning på KC Väst här i Göteborg, den tog slut nu i helgen.
Så tyvärr, ni som inte hann, ni gick miste om en spännande presentation av ett intressant, eget broderiuttryck.
Jag börjar med Kerstins egna ord:
"Mina broderier bygger jag upp utan ett förutbestämt mål. Stygnen byggs upp efter hand och leder in på olika vägar. Jag är intresserad av omedvetenheten, vad händer när mina perceptioner inte är den primärt styrande kraften? Jag försöker ibland förstärka detta genom att brodera med frånkopplad syn. Endast handen och känseln med materialet styr. Ibland transformerar jag mina broderier till ljud. Jag tycker om slumpens inverkan och ser den och det omedvetna som kamrater att samarbeta med."
Kerstins bilder är "rena" broderier, inget annat än stygn bygger berättelserna, inga applikationer eller tygcollage, inga tryckta bakgrunder, inget måleri.
Enkla cremefärgade tyger, ofta naturligt åldrade eller patinerade med te (eller var det kaffe?) är utgångspunkten för stygn med fina trådar och i en samstämd, återkommande färgskala.
Det syns tydligt att broderierna sällan börjar i skisser. Bilden växer fram allt eftersom - i ett omedvetet flöde, lite som telefonklotter, något som kanske helt gått ur tiden, nu när fasta telefoner hör till det förflutna.
Som tankar som avlöser varandra, hakar i varandra, bryts. Linjerna leder blicken över ytan. Stygnen samlas i ytor, i kluster, förtätningar, flöden.
Detta är Kerstins teknik, att låta nålen gå, hon strävar medvetet efter omedvetenheten, efter något som liknar automatiskt skrift.
Det som skapas är en överraskning också för den som skapar och i det finner hon glädje och också sin utmaning.
Broderiet är den enda konstnärliga teknik som skapar en bild också på baksidan. Bildväven har något av det, men har inte alls samma vilda frihet som broderiet.
Knutar, stygn som utan kontroll far fram över ytan, klumpar ihop sig, trasslar in sig. Och överallt, lösa trådar...
Det är faktiskt ingen spegelbild, om något ditåt så kanske en själslig spegelbild av framsidan.
En fördjupning, kanske en laddad förvirring, en motsats som suddar ut begreppen.
Att hänga bilden fritt i rummet så att baksidans gytter blir jämbördig med framsidans ordning är lite som att ge fingret åt gångna tiders inbitna krav på broderad ordentlighet.
Den konstnärliga bilden har befriat tekniken från prydlighetens tyranni.
Det blir i stället till en levande uttryck som bara kan skapas oseende, utan blickens kontroll och hjärnas styrning.
Kerstin söker sig till detta okontrollerade mer eller mindre också på framsidan. Ibland blundar hon och låter nålen söka sina egna vägar.
Hennes teknik påminner mycket om teckning med färgpennor. Och som i klottrets intrikata värld hittar ögat mycket att tolka och upptäcka.
Här vimlar det av figurer att uttyda. I och med att konstnären själv överlämnar sig till det spontana skapande flödet så ger hon också betraktaren full tolkningsföreträde.
Det är fritt fram och tillåtet att hitta sina egna berättelser i bilderna. Och sina egna titlar.
Det spontana skapande gör det nämligen svårt för Kerstin att sätta titlar. De kommer alltid efteråt och kan ändras från tid till annan.
I ett av verken har Kerstin använt sig av ett datorprogram som omvandlar stygnen till toner. I hörlurarna kan man lyssna till transformerat broderi - en mystisk okänd musik.
Det här verket är sytt med svart tråd på vit botten. Och här finns verkligen det okontrollerade med mycket av baksidans nerviga uttryck.
Fragmentariska tecken som flyger och yr över ytan - kalligrafisk skrift fast inte så behärskat.
Det finns en bild på utställningen som skiljer sig lite, den enda som är mer "planerad", med mer struktur och strängare komposition.
Här syns tydligt att Kerstin är en skicklig tecknare och att teckningen är grundbulten i hennes bildskapande. I stället för den snabba pennan har hon valt det det långsamma stygnet. Det som tvingar utövaren att ge sig själv tid, att underkasta sig långsamheten som en meditationsteknik.
Mellan somliga verk, som små kompakta färgexplosioner, hänger reliefer av trä som Kerstin färgat in. Lekfulla skapelser som skapar tyngd och fokus åt de luftiga broderierna.
Som Kerstin själv påpekar kan man se dem som mycket uppförstorade små detaljer hämtade från broderierna samtidigt som de har sitt alldeles eget formspråk.
Kerstins broderier är luftiga poetiska skapelser. Mer som dikter än prosa, sånger, ramsor, besvärjelser.
Broderierna är som rena tankeflöden, ibland psykodeliskt intrikata , former, ytor, avtryck.
Transformationer där ett övergår i annat. Former som liksom drömmar tvinnar sig om varandra i ständig förvandling, hela tiden i begrepp förändras och bli till något nytt.
Man kan titta och skärskåda i all evighet.
 |
| Kerstin Björk |
Det är roligt att KC Väst har flyttat fram utställningsytan till första rummet och inte längre gömmer utställarna längst in. Det känns naturligt att från gatan träda rakt in i utställningen.
Det är roligt att också nästa utställare är en intressant, nyskapande konstnär med rötter i det textila som arbetar som skulptör, Jessika Johannesson. Jag skrivit om henne förut, när hon ställde ut på Konstepidemin. Länk här.
Kerstin Björk är utbildad på HDK i Göteborg och tog sin examen 2011.
Även henne har jag skrivit om förut, när hon ställde ut på Two Little Birds: länk här