Borta bra men hemma bäst - Kvinnocentret i Bergsjön ställer ut på Blå Stället

Just nu ställer en grupp kvinnor från Kvinnocentret i Bergsjön ut sina underbara, lustfyllda broderier i utställningshallen på Blå Stället i Angered. Det som visas är broderade bilder och det är en imponerande exposé av olika projekt där man i var och en jobbat utifrån ett gemensamt tema.

Kvinnocentret i Bergsjön grundades 1998 och är en ideell förening för kvinnor oavsett ålder, nationalitet, religiös eller politisk tillhörighet. Där anordnas en stor mängd olika kurser och aktiviteter, där verksamheten med textil skapande är en av dem.

Under ledning av textilkonstnären Zdenka Kalisky träffas man en gång i veckan för att brodera, framför allt fritt och i kreativ samvaro.

Zdenka Kalisky

Jag skrev om gruppen när de för ett par år sedan ställde ut ut på Sjöfartsmuseet, ett projekt om Göteborgs hamn, tolkade med nål och tråd, Kvinnors hamn.

Denna stora bonad, 4,5 m lång, finns med också här, och förhoppningsvis kan den så småningom får en publik placering så att många kan få njuta av dessa detaljrika tolkningar utförda av kvinnor, av en för Göteborg typisk miljö, så genuint manlig av tradition och ohejdad vana.






I gruppen ingår framför allt kvinnor med bosniskt ursprung, kvinnor från Somalia och från främre Orienten, alla flyktingar undan förödande krig.

 Den goda sociala samvaron när man träffas och sätter sig att brodera tillsammans är självklart en viktig del vars betydelse inte kan överskattas. Nål och tråd som verktyg är så nästintill ursprungligt kvinnligt och som skapar en naturlig förtrolighet och samhörighet. Stygnet har i alla tider tillhört kvinnors vardag.

Liksom berättelsen, att samtala och att byta erfarenheter.

Att förenas i gemensamma teman är en bra väg in i de enskilda berättelserna och livserfarenheter. Minnen, förhoppningar, drömmar, längtan, saknad, anpassning är alla ord som återfinns i samtliga av dessa bilder.








"Vi och Bergsjön"är en varm och ömsint tolkning av det nära livet i stadsdelen, stigmatiserad av många som en problemfyllt förort.

Här får vi en annan tolkning, av dem som trivs och som älskar sin del av staden, med naturen inpå knutarna, med lekparkerna fyllda av glada lekande barn, det goda livet på balkongen, utstikten från köksfönstret. Här finns också glädjen i kolonilotten, gemenskapen.

Höghuset som ett abstrakt färgskimrande sagoslott.

Att temat om hemvist och tillhörighet följs upp av "Hus i hemlandet" känns självklart.

När man packar sina tillhörigheter och lämnar sitt hem och sitt hemland betyder det inte att man lämnar sina käraste minnen, sin uppväxt, sin historia, sitt släktskap. Hjärtat och själen har alltid sina rötter kvar i hemlandet jord, där man hämtar näring och styrka för sin överlevnad i den nya tillvaron.

Och huset som symbol är stark och vältalig och en bild av själva människan och människans behov av trygghet.


Här möter vi hela spektrat av hus, boningar så arketypiskt enkla hämtade ur barnets själ, hus fint utbroderade och hus omgivna av sina prunkande trädgårdar, sina gator, sina vägar, sina staket.




En av mina favoritteman på utställningen är den med favoritleken. Det är något jag själv minns med glädje, barndomens olika lekar och den oförställda glädjen och den allt överbryggande gemenskapen i dem.














Den här figuren skulle kunnat var jag, samma svart flätor, samma lek.

Ett annat fint tema, Läsa och lära:












Symboliskt starkt är också temat med handen, något av det mest mänskliga att gestalta: handen som kan, som gör, som skapar. Handen som smyckas, pyntas, ges bort, kysses, blir valkig av arbete eller förblir liljevit av att aldrig behöva göra något alls.

Den vantklädda handen som inte behöva frysa. Den spetsklädda handen så fin och skir.
Den ådriga handen, full av erfarenhet.

Handen som symbol för skydd och omvårdnad.






Här finns många andra teman att fundera kring eller bara njuta av, glädjas åt de sprudlande tolkningarna.

Som Rosengatan, en exposé av blomsterfrossa:





Det som väcker mest nyfiken förundran är serien med broderade bonader. 

Bonaden som sådan tycks fylla en funktion i många samhällen, inte minst i det svenska. Förnumstiga påståenden, uppfostrande uppmaningar, religiöst förankrade påminnelser om ens uppgift eller litenhet i tillvaron, omsorgsfullt och mer eller mindre artistiskt broderade har de funnits med i mångas uppväxt.








Här har kvinnorna tolkat aforismer, ordspråk och förmaningar, även översatta från hemspråket.

Här möts man av en förunderlig ibland gammaldags kvinnosyn, där hemmet, familjen, man, barn och förnöjsamheten sätter agendan.

Kvinnans roll fortfarande djupt förankrat i det s k kvinnotypiska.