Invit - fyra unga textilkonstnärer i Domkyrkan

Det har varit lite segt med skrivandet så här i sommartiden, även om sommaren är nödbett i år. Men jag får försöka skärpa mig nu och äntligen få till inlägget om den fina konstutställningen i Domkyrkan här i Göteborg.

Från Domkyrkans sida:


Det är inte första gången kyrkan visar textilkonst. Andra projekt har föregått denna inbjudan. Och på något självklart och naturligt sätt passar det textila i det sakrala rummet. Här finns redan anknytan sedan långeliga tider: de kyrkliga textilierna, allt från altardukarna till prästernas ornat. Här finns också de bestämda färgerna med sina symbolvärden som följer kyrkoåret.

I kyrkan finns kvinnofliten väl förankrat, kyrkliga syjuntors broderade, vävda, sydda och knypplade rikedom. Så textilkonst känns hemtam och välkommen i det kristna rummet.

I en fin katalog som hör till utställningen berättar konstnärerna i tur och ordning om hur de förhåller sig till utmaningen. I samtalsform ute i ateljéerna hos var och en får man ta del av deras funderingar, tvekan, funderingar och tankar, även den unga konstnärens osäkerhet inför sitt konstnärsskap, till rätt och fel förhållningssätt, till frågorna man själv måste ta ställning till.

Utställningenär mycket återhållen och nästan diskret. Konstnärerna arbetar i en andaktsfull färgstramhet, den finns en ödmjukhet och diskretion i verken som känns relevant. Det inbjuder till närhet och skärpt iakttagelse. Man vill tränga in i dessa nästan lite slutna, nästan privata världar.

Klara Espmark har broderat porträtt. Många porträtt, som hänger i två avdelningar, grupperade eller i en lång rad. Hon har tagit sig an att brodera alla människor som hon har mött och som betytt något för henne.


På frågan om hur det känts att att sitta och brodera nära och kära svarar hon:

" Det har känts väldigt ömsint. Jag sitter först och tecknar en persons ansikte, tittar väldigt intensivt och försöker få fram de drag som är distinkta för den personen. Det blir ju väldigt fokus på varje människa. Så det har känts, ja, ömsint och kärleksfullt."

Hon tänker på relationen som hon har haft till personen, det blir till en akt av andakt, kan jag tänka mig, ett sätt att möta människan på en inre, djupare nivå. Det ligger i broderandets karaktär, att det tar tid, och tiden leder en inåt, in i den egna inre världen.



Broderierna är sköra, försiktigt formas ansiktsdragen av de små stygnen, var och en får sin färg, symbolisk betydelsefullt. Färgen blir till ett karaktärsdrag.

Människorna som är avbildade har inte vetat om det. Konstnären har suttit i hemlighet, som i en egen, privat, osynlig rit.





Det är också betydelsefullt, att det är så många porträtt, det blir till fin bild av en rikedom av medmänniskor som bildar en skyddande gemenskap som ger fysisk och mental trygghet.

Det viktiga sociala nätverket som borde omge varje människa.

Hållams Linnea Henrikssons gör objekt är som är små, inre världar: Toppophilia - platser att älska.

Hon började sitt projekt i själva domkyrkorummet. Kyrkan är för henne en plats för eftertanke och reflektion. En plats att möta sig själv och sin gud på. Frågan blev således:

Finns det fler sådana platser, hur ser andras heliga platser ut? Och vad är helighet?
Konstnären intervjuade människor och samlade deras svar. Dessa svar har hon sedan bearbetat, klippt isär och samlat ihop i nya ordkonstellationer.


Av det skapade hon på så vis poesi. Det blev dikter. Och orden ur samtalen förvandlades, transformerades och blev något ytterligare, något som blev till Linneas ord.

Som konstnär tar man det man behöver, det man hittar, det man tror på för att uttrycka något personligt och eget. Det ligger i den konstnärliga friheten att förvalta och även att förvanska.


De inlästa texterna ackompanjeras av dessa små, broderade objekt, oändligt stilla i sitt uttryck, minimala stygn i svart på vitt. En tolkning av personernas hemliga, sakrala rum, naturligtvis.



Jag tänker lite på getingars omsorgsfulla bon, perfekta i sitt syfte, så sköra, så lätt att riva ner och så oändligt starka samtidigt.



Har du fått större förståelse för vad helighet är? frågan ställs till konstnären.

"Jag har fått en bild av vad de här personerna tänker om det, utifrån om de är troende eller inte troende. Det är väldigt olika vad man får för svar. Men det är spännande, för i alla samtal har naturen kommit upp. Att de söker sig ut i naturen för att de finner de här platserna."




Och visst finns det något organiskt, något växande i de små hängande skulpturerna. Men också något artfrämmande, något mystiskt icke-världsligt.

Boplatser och skydd för själen.

Naturen finns ännu tydligare och helt oförfalskad hos Linn Warme, som gestaltar sin upplevelse av skogen som det heliga rum som det är för så många.

Träden som bildar skyddande rum, inte sällan liknas en skog vid pelarsalar och naturens egna kyrkorum, andäktiga och stilla.

Konstnären försöker fånga detta i sina ganska små, flerdimensionella bilder. Försöker fånga känslan av när ljuset strilar ner och silas genom grenverk.




Det finns en sådan inbjudande stillhet i bilderna, och något grandiost, trots det lilla formatet. Att bilderna kan ses från båda sidor, och att det inte är samma bild beroende på varifrån du ser det ger dem en spännande mångbottnad mystik.




Bilderna är gjorda på transparent papper, det och att bilderna monterats med ett avstånd, i lager på lager, ger ett mjölkigt intryck som bidrar till det drömlika.


Till sist Lina Sofia Lundin vars verk kommit fram genom samtal med en matros. Som i en etnologisk undersökning får han redogöra för sitt liv i film och i ord.



Lina Sofia koncentrar sig på att försöka i hans berättelse hålla kvar en hantverkstradition, knutet till ett liv till sjöss, som är på väg in i glömskan. En gammalt hantverk som ligger mycket nära det textila, det ursprungliga, att binda nät, knuten, fångsten.

Nätet, fiskaren, sjömannen, även här finns en koppling till den kristna berättelsen, själafisket, liknelserna.

På så vis knyts allt ihop och blir synlig i det grova hajnätet som ligger väntande, eller övergivet, i sin låda.


Som redan nämnts, utställningen håller på till den 31 augusti, så det finns gott om möjligheten att besöka Domkyrkan och se verken med egna ögon.

Linn Warme, Lina Sofia Lundin, Hallams Linnea Henriksson, Klara Espmark