Det hade varit en skam att missa det - men jag hann ta mig till Malmö i tid för att se Hannah Ryggen-utställningen innan den stängde. Hennes konstnärskap tillhö de absolut främsta och har varit avgörande för mycket av det som hände inom textilkonsten på 70-talet.

Här, på Moderna museet i Malmö, visades 16 verk.

Hannah Ryggens konst, liksom hennes livshistoria, är välkända för många. Född i Malmö 1894, död i Trondheim 1970, uppvuxen i en alltigenom stabil arbetarklass utbildade sig den blyga, tysta flickan till lärare. Ett yrke som lärde henne att prata, som hon själv säger, något hon sedan dessa aldrig slutat med.

Trots att hon inte direkt trivdes i sin yrkesroll, fortsatte hon träget i tio års tid att undervisa, samtidigt som hon på kvällstid utbildade sig i måleri. Så småningom hamnade hon som elev hos dansken Fredrik Krebs, ett geni enligt henne, en som målade superbt gammalmästerligt. Han uppmuntrade henne, att söka sig ut och ner på kontinenten, ta del av det som hände i konstvärlden i Berlin och Dresden.

Och det var där, i Dresden, hon mötte sin make, norske målaren Hans Ryggen. Det var på så vis hon spolades upp i den karga, platta landskapet långt upp i norr, på Örlandet. Där de drev ett litet familjebruk. Fattiga var de, men fulla av ungdomlig energi och kärlek och lycka.



Redan i Malmö drogs Hannah Ryggen till något annat än måleriet. Hon ville bruka sina händer, någonstans hade hon sett flamskvävar och hon ville pröva. På Hemslöjden var det fullt, men hon gav sig inte. Hon tog reda på hur man gjorde, beställde en liten vävstol och satte igång.

Den första bilden blev en gul ros. Det kändes fint och hon var nöjd. Hon hade hitta sitt kosntnärliga uttryck, hon skulle inte måla, hon skulle väva bilder.

Hannah Ryggen hängde gärna på den Baltiska utställningen, då det begav sig, 1914, i Malmö.. Då var kvinnokonst inget att räkna med, framför allt inte det textila skapandet. Det hade sin degraderade placering på avdelningen Undervisning och fostran.

Det var inte det utsmyckande, det ornamentala hon var intresserad av, inte att väva folkloristiskt hemtrevnad. Hon, som engagerad, utlevande människa, med ett rättspatos, med god självkänsla och en välgrundad frihetslängtan ville i sina bilder visa fram människans värde, hennes utsatthet , världens dårskap och ondska men också det goda, det som gläder och ger hopp.

Med hjärtat välförankrat till vänster, en pacifist, en feminist, en socialist, blev hon banbrytande. Hennes bilder handlade om allt från moderskap till levnadsvillkor men framför allt var det till brädden fyllda av politiskt engagemang.

Protest var det, vad kunde det vara annat för henne, mitt uppe i det upprivande världshändelserna på 30- och 40-talet. Protest mot våld, krig, förtryck, orättvisor, fasa, övergrepp.

Allt det som hände följde hon från sin isolerade gård i norr via tidningar och radio. Men kriget skulle också komma henne rent fysiskt nära. När tyskarna invaderade landet.

Då kunde rädslan och längtan efter frihet blomma ut i en bildväv: 6 oktober 1943.





Hannah Ryggens bilder utvecklades från att vara mer måleriskt traditionella gobelänger till ett vassare, stelare, styvare, enklare formspråk,  som hon säger.

Ett av de första verken, Synderinnen /Synderskan vävdes 1926 och bygger på en text ur Johannesevangeliet.

En kvinna, en äktenskapsbryterska, förs av fariséerna fram till Jesus  I överförd bemärkelse handlar denna bild om Hannah Ryggens avsky för kyrkans män som i sin religionens namn begår svårförlåtliga hemskheter.

Bilden är en kommentar och en replik till kyrkans dubbelmoral och till kvinnans rättigheter.




Redan i denna tidiga bild finns denna dubbelprojektion, att flera lager av betydelser skiktas: bland de bibliska gestalterna syn nutidens prästerskap i villig förening med fariséerna, som kräver av Jesus att ställa sig till doms över synderskan.

Denna tidiga bild har starka influenser av den traditionella gobelängen, i färgval, i vävteknik och i blandningen av figurativt och ornamentalt. Samtidigt som det engagerade innehållet gör sig gällande.

Konsten, tekniken använder hon för att höja sin röst.



Samma gyllene färgskala, jordtoner, med välanbragt blått finns i en senare väv, En fri.

Detta verk föddes när Hannah Ryggen hörde ett radioprogram om antikens samhällssystem, där mer än hälften av befolkningen var slavar. Här reflekterar hon över vem som kan kalla sig fri, vad innebär frihet?

Samhällets ofria samlar kronorna en och en, sliter och släpar medan vi andra sover, grå varelser vid löpande bandet. Och över allting, staten och de som har, de som har makten.De som utnyttjar.

En av de grå reser sig, ser på allting uppifrån/utifrån, gör sig fri. Men är han verkligen fri?

Det blå, ja, den blå färgen.

Hannah Ryggen är en bra föregångare och representant för det ekologiska tänket. Hon har sina får, hon lär sig spinna sitt eget garn, ull och lin. Och går ut i markerna och samlar växter för att färga sina garner.

Det som vållade henne störst besvär var det blå.

Länge höll hon på att experimentera för att återskapa den vackra blå färgen som fanns i hennes mormors stickade blå sockor.

Pisseblått.

Det som hon läste sig till i böckerna fungerade ju inte. Så hon gav sig ut på egen upptäcksfärd.

Solen ska hjälpa till, solen ska ge henne den rätta blå färgen.

Det gällde att samla urin, att handskas med det på rätt sätt, det potteblå blandades med indigo.

Hon tillsatte en hemlighet, som bara hon vet om.

"Först när jag skulle pröva det blev väven så illandes grön som det gröna gräset när det spirar ur snön om vintern, så irriterande grön blev den, men sen blev den tindrande, saligen blå. Sen dess har jag alltid kunnat. Jag har själv erövrat färgen, det är det enaste jag kan skryta med."

I det grandiosa beställningsverket Vi lever på en blå stjärna, 4 x 3 meter, blir det blå allenarådande. Här är det hela världen, hela universum som avbildas. Den stora elipsen är vår jord, runtomkring finns stjärnorna, planeterna. Och ensamhetens mörker.

Verket gjordes till regeringsbyggnaden i Oslo för att påminna landets ledare om vad som är viktigt: medmänsklighet och kärleken mellan människor.

När jag såg bilden tänkte jag omedelbart på en nästan bortglömt dikt av Topelius, Vintergatan. Om Sulamit och Salami, de älskande som åtskilts av rymdens mörker men som i sin kolossala längtan bygger en bro för att åter nå varandra.  Och det är så vintergatan föds.

Hannah Ryggens humanistiska budskap och kamp mot fascism kom åter i fokus när just detta magnifika verk skadades vid Breiviks attentat mot regeringsbyggnaden 2011.

Lagningen, medvetet synlig, finns där för att på minna om det godas seger över ondskan och mörkermän. Det är en stark symbol och lika kraftfull som ett monument.

Handen som lagar, som återställer. Ärret som symbol.


Den blå färgen finns också i bilden Jul Kvale, den ensamma människan som vågar ställa sig upp och säga nej, när alla andra säger ja. Det handlar om Norges inträde i Nato, som norsk politiker var han den ende som vågade stå för ett nej.

"Jul Kvales nej är lika stort som hela Norges ja" 

sa Hannah Ryggen. Och vävde bilden, i hoppets alltigenom blå färg.





Vad ska en människa bruka sina händer till? Frågade hon också. Och svaret är: till det goda.


Henders bruk, heter denna bild, även här den vidunderliga blå färgen, i mittfiguren. Även detta verk är en protest mot att Norge undertecknade atlanterhavspakten, där man förpliktar sig att vara med och bygga upp Nato.

Hannah Ryggen ville inte ha mer krig och upprustning. Så hon vävde Händers bruk, ett antikrigsarbete, en hyllning till händer.

Den blå kvinnan, fredens och sorgens gudinna Eirene, symboliserar drömmen, omgiven av två hästar. Hon har tagit en soldat i handen och leder honom  tillbaka till verkligheten. På andra sidan möter han sin hustru, de dricker för freden en skål. Överallt i bilden finns gevärsmynningar och ansikten. Längst ner en krigsfånge, som med sitt eget blod ritar ett kors och dör.




En bild som i sin nästan monokroma färgskala och sparsmakade gestaltning skiljer ut sig är  Morgengry/Morgongryning, som tidigare hade namnet Hitlerteppet.

Man ser två figurer, för ovanlighetens skull anonyma, icke namngivna. De bär kedjor och dera huvud är avskilda från kroppen.

Det var först på Dokumenta i Kassel 2012, där Hannah Ryggens konst medvetet lyftes fram i jämnhöjd med annan bildkonst och inte förpassades till en diffus textil sfär, som denna väv uppmärksammades på allvar.

Det har visat sig, att verket inte hade med Hitler att göra. Titeln morgongry stämmer med den ljusa färgtonen, samt att avrättningarna alltid skedde i gryningen. Bilden handlar om avrättningen av två kinesiska kommunister. Om det handlar om en kommentar till inbördeskriget i Kina 1927-1949 vet man inte, det verkar mer som att som brukligt så har flera källor smälts samman i bildens budskap.
Att det handlar om förföljelse av vänsteraktörer i allmänhet.

Det kan också handla om en händelse som medialt var mycket uppmärksammat: avrättningen av ett amerikanskt missionärspar i Kina.

Den annars mest uppmärksammade politiska bilden lär vara Etiopia, som handla rom Italiens angrepp på Etiopien. Här porträtteras kejsare Haile Selassie i all sin prakt, medan Mussolinis huvud genomborras av en pil.



Verket från 1935 visades i den norska paviljongen på Världsutställningen i Paris 1937, samtidigt som Picassos Guernica visades i den spanska. Mussolinis huvud täcktes för säkerhets skull över med en vit tygbit, för att inte väcka ont blod och försämra Frankrikes relationer med Italien.

I den övre frisen ser vi en hövding, Italiens ambassadör i Etiopien, Haile Selassie och så Benito Mussolini, däremellan många resta händer. Nedanför en bred bård, abstrakt och färgmässigt återhållen. Här ser man tydligt hur hon förenar folkkonstens formspråk, modernismen och det politiska budskapet i en integrerad helhet.

Fast själv ville hon inte förknippas med någon konstnärlig ism. Hon ville vara sin egen, modernismen såg hon snett på. Även om andra såg kubismens formspråk, förnekar hon den. Och trots att hon gillade Picasso, fick han stå skott i Trojanska hästen,  som den konstnär som skakar ejderduntäcket och får fjädrar att fastna på alla och envar, så som hon själv uttrycker det.

Det är i den naiva gestaltningen, parad med folkliga vävtradition och ett alldeles sublimt egensinne som hon skapar sitt dramatiska bildspråk.

Hannah Ryggens bilder fanns där, i hennes huvud. Hon tog fram dom och vävde. Helt utan förlagor, utan skisser. Gobelängerna kom tidigare alltid till så, att konstnären försåg väverskorna med en förlaga, det gjordes en s k kartong, som placerades under varpen som strikt vägledning vid vävningen.

Hannah Ryggen vävde fritt. En skiss skulle inneburit, att det roliga tagit slut redan innan det började. Och med tanke på hur en väv blir till, rent tekniskt, är det en alltigenom beundrande prestation.

Långsamhetens lov, rätt och slätt. Tålamodet och ett obegripligt imponerande bildseende som tillåter henne att hålla fast vid sin vision genom hela processen.


Mors Hjerte / Modershjärtat: kvinnors liv och villkor hör i mycket ihop med det långsamma, med det tålmodigas värld. Som moderkärleken, som uppfyller kvinnan så hjärtat blir större än hon själv.

Här är det det röda, det rosa som är allenarådande. Blodets färg. Kärlekens färg.

Och här finns åter det flerdubbelt exponerade, berättandet i flera simultana plan. Moderns allt uppslukande kärlek till barnet, den stentunga sorgen när det händer något, med barnet. Och sedan kraften att gå vidare, när man plockat ihop skärvorna och sig själv.

Hannah Ryggens dotter led av svår epilepsi, så det är självupplevt innerlighet inkapslat i bildens berättelse. Detta är säkert en av hennes mest personliga verk.

"Mitt hjärta blev så stort, jag själv försvann - min dotter kom först" säger hon.

Och bilden handlar om hopp, om kraften att lära sig leva med sjukdomen, hon vävde bilden för att dela med sig av sin glädje.

Samma gest, de lyfta armarna, finns i en helt annan bild, i Gru.




Här finns åter en icke namngiven i centrum. På knä, i ett skyddsrum, med bombflyg som hotar från luften. Bilden handlar om det spanska inbördeskriget och fascisternas bombningar av städer med civila som måltavlor.

Ett krig som väckte stort engagemang i hela Europa och skördade många frivilligas liv.


En annan kvinna, en modersfigur finns i bilden Liselott Hermann halshuggen.



En mor med sin son, en verklig människa. Liselott Herrmann, en ung kommunist och småbarnsmor i Berlin halshöggs av nazisterna.

Den ensamma människan ojämna kamp mot den ständigt hotfulla maktapparaten.

I verket Dikt av T S Eliot tar Hannah Ryggen upp de mer allmängiltiga, existensiella frågorna, som hon finner gestaltat i dikten av poeten T S Eliot.

Bilden är som en förstudie till den stora Vi lever på en stjärna.



I verket citerar hon en strof ur Eliots Fyra kvartetter, som handlar om tid, framtid och dåtid.


Hannah Ryggen tog sitt nya hemland till sig,  hon blev i själ och hjärta norsk. Och med oblida ögon såg hon sitt forna hemland Sveriges fega neutralitet och osjälvständighet gentemot Hitler.

Om Schweden (obs: på tyska) har hon själv uttryckt sig så:

"Jag är selv glad i teppet (svenskarna är det icke) Teppet är en fördömmelse av Sven Hedin - men en norsk kjärlighetserkläring til Torgny Segerstedt"

Här sitter den avgudade upptäcksresanden och författaren Hedin, en man med tydliga nazistiska sympatier och en som räknade Hitler till sin personliga vän, vid fikabordet.


Hedin porträtteras med örn, (nazisternas maktsymbol nr ett) och en stor skånsk spettekaka, (en pik åt de många nazistiska sympatisörena som fanns i Skåne). Torgny Segerstedt, skribenten som höll det fria ordet högt på Handels- och Sjöfartstidningen i Göteborg, placeras i ett rosa hjärta.

Bakgrunden till bilden var ett foto Hannah Ryggen såg, med Hjalmar Gullberg och Anders Österlin i sällskap med Sven Hedin. Två av Sveriges finaste lyriker tillsammans med hitlervänliga Hedin var mer än vad Hannah Ryggen ansåg uthärdligt.

Starka bilder behåller sin lyskraft genom tiderna.

Ett starkt konstnärsskap sätter sin prägel och influerar nya generationer. Detta hände på 70-talet, inte långt efter att Moderna Museet visat en utställning med Hannah Ryggens verk, när textilkonstnärer som Maria Adlercreutz i Stockholm tog upp det politiska budskapet i sina vävar, nu med Vietnamkriget i fokus. Det Följdes strax av utställningen på Röhsska museet, Verkligheten sätter spår, då konstnärer som Sandra Ikse och Gunvor Nordström gjorde likadant.

Textilkonsten som ett politiskt instrument satte Göteborg på kartan.

Även idag hittar vi nya, unga konstnärer som åter tar upp bildvävandet och fyller det med dagsaktualitet, t ex Anna Olsson som nyss ställde ut på KC Väst. (som du kan läsa om här)

Hannah Ryggen, denna stabila skånsknorska konstnär, grå och underfundig som ett bergatroll, frimodig och modig, som bara inte kunde låta bli att uttrycka sina åsikter i sina bilder, även när hon var omgiven av tyska ockupanter.

En äkta sanningssägare, med ögon som en sierska här i den enda målningen som fanns med på utställningen, ett tidigt självporträtt.


Hon ser på oss, hon varnar oss. För det som hänt det händer igen, allting upprepas med idiotins envishet, grymheten i människors maktkamp, oförståndet, ondskan och religiöst bländverk, allting upprepas.

Nu som då behöver vi konsten som står upp för den lilla människan, en konst som glöder av emfas, engagemang, kärlek och stolthet.

Varje väv av Hannah Ryggen är en besvärjelse, en vädjan om att förnuft ska råda. De är davidstenar som kastas mot den stora, dryge Goliat som hotar att krossa oss., men som kan, som ska, övervinnas.

De är en oförtruten vägran att finna sig.

Hannah Ryggens vävar en är spegel.

Norge älskar sin väverska.

Hon har fått ta emot fina priser, som Riddare av St Olavsorden 1965 och 2005 blev hon Århundradets örlänning.

Utställningen här är producerat i samarbete med Nationalmuseet i Oslo, där utställningen var mycket större.

På Moderna museet i Malmö var det en andaktsfull hängning i stora rum med högt i tak. Som att träda in i en katedral. besökarna var respektfullt tysta, det som yppades viskades fram. Ingen gladlynt energirik barnverksamhet fanns att se, där ungar prövade och febrilt experimenterade under stoj och stim.

Allt var fullbordat. En respektfullt tribut till en egensinnig konstnär med patos och med bister skönhet, som borde gjort än kraftigare avtryck i konstens värld, även om hon fått erkännande och haft utställningar runt om i världen.

Textil är konst = sant,  i alla fall i Hannah Ryggens konstnärsskap.

Kurs igen!

OK, inte riktigt än, men tiden går ju så fort. Det känns som att det är hög tid att lägga ut information om Ingers och min broderikurs i Gdohia på Kreta!

I september/oktober, precis som förra året, är det dags igen. Och vi håller oss till det blå temat, efter förra årets Ute i det blå kommer nu Blue for you!

ett verk av Inger Carlsson

För vi vill ha med indigofärgningen i år också, och vi vill ha mer av det!

Så denna gång blir det tre hela dagar med färgning och shiboriexperiment vilket ger större möjlighet att hinna med och pröva.



Färgningen följs av lika många dagar fritt broderi, dvs i år satsar vi på Slow Stitch, långsamhet och fokus. Vi låter det ta tid, broderandet.

Vi kommer att arbeta med boro, sahiko och kantha, japanska och indiska "återbruksstygn" som ingångar till det egna skapande.

boro

kantha

sashiko

sashiko

sashiko

Dessutom använder vi oss av de färgade tygerna och garnerna vi har fått fram, så att bara minimalt med material behöver tas med i packningen.

Förra året hade vi lite otur med indigon, den blev aldrig annat än visserligen ljuvlig men ändå endast ljusblå. I år får vi förhoppningsvis tag på bättre indigo, så att vi kan uppleva också det mörka, det midnattsblå, den dunkla, mytiska indigofärgen.



Även i år kommer kursdeltagarna att bo tillsammans som ett litet mysigt kollektiv i Roens fina hus.

Roen är grannen som bor permanent i Gdohia. Han renoverar ruiner och bygger om dom till underbara hus. Detta hus har han gjort i ordning för sin holländska familj och för vänner, under kurserna har vi förmånen att få hyra det till våra deltagare.

Standarden är som den är, enkel och långt från semesterlyx och turisthotellens bekvämlighet. I stället möts man av ett stort genuint lugn, en frånvaro av stress och vardagsliv. Överallt mäktig natur runt om och frodig växtlighet på terassen.
Det brukar uppstå en härlig gemenskap, en liten tät grupp av underbara, likasinnade människor som blir vänner för livet, förhoppningsvis.



Huset rymmer sex personer, med lite god vilja kan vi klämma in en sjunde. Man lever tillsammans och sköter om det gemensamma, frukost, lunch och städningen. Inte direkt bortskämd bekvämlighet à la carte, mer av äkta liv och äkta natur/kultur.

En människovänlig dagsrytm, långt från allfartsvägarna, ett välbehövligt lugn, en verkligen annorlunda miljö.

Vi har lärt oss, massor. Av de två tidigare kurserna har vi lärt oss vad som fungerar. Vi har lärt oss att reducera och gå med flödet, som man säger.

Att fokusera och koncentrera och ta det lite lugnare.

Så vi tror verkligen att det bara blir bättre och bättre för varje gång. Våra generösa deltagare har sagt sitt och vi har försökt att ta till oss både ris och ros.



Sedan finns det vissa saker att tänka på:

Det är varmt på Kreta, även så sent som i början av oktober. Man måste tåla värme. Gilla läget.

Man måste kunna dela rum. Bara en sån sak. Alla är inte beredda på det eller klarar det.

Man måste ta sin del i ansvaret.

Inte ens sängarna är standardiserade. Några är breda och dubbla, andra smala enkelsängar. (Huset är ju byggt för familjer med vuxna som delar dubbelsäng och barn i olika kombinationer).

Men alla rum är vackra, de har utgångar till terassen, och där finns den underbara lilla poolen, som ger svalka när det känns som svettigast.


Man måste också vara någorlunda frisk till kropp och själ.

Vi bor i en bergsby, här finns alla möjliga sorters människor, men till läkaren i Mirtos är det den slingriga vägen över bergen ner till Mirtos som gäller. Och närmaste sjukhus är ännu längre bort, i Ierapetra.

Men: broderientusiaster brukar vara pigga, genomtrevliga och tålmodigt förstående personer. Broderi är en teknik som odlar tålamod och inre samling. Det är människor som trivs tillsammans, som trivs i en miljö som denna.

Annorlunda. Genuin. Inte särskilt tillrättalagt.



Har man en gång kommit hit längtar man ofta tillbaks. Och det är inte alls omöjligt. Både Roens och Ingers hus finns att hyra för eget bruk.

Om längtan och saknaden blir för stor är man alltid välkommen tillbaka.

Förra året hade vi t o m en deltagare som sedan gick och köpte sig ett eget hus i Gdohia. Vad säger inte det om detta ställe?

Är du intresserad? Att komma på kurs hos oss?

Gå in på fliken överst på blogginlägget:Blue for you, där finns all information. Också med länkar till mer info om Inger Carlsson och mig.

Fliken Blue for you bilder bjuder på en bildkavalkad

(tryck på länkarna så kommer du direkt till sidorna Blue for you och Blue for you, bilder)


Och så vill jag avslutningsvis också tala om, att under rubriken Mina kurser 2016 så hittar du workshops jag tänkt hålla i här i Göteborg under året.

Haiti har en alldeles speciell historia och ett kulturarv, som skiljer sig från t ex den  slavhistorien i USA. Tidigt gjorde slavarna på Haiti uppror och tog över makten, stängde ute vita européer under en tid och byggde upp en egen kultur, med starka rötter i sitt afrikanska ursprung.

Haitis religion, vodoun,  är den mest kända - och mest missförstådda av de många afro-atlantiska religionerna och olyckligtvis så har den, genom t ex amerikanska filmer blivit synonymt med svart magi och häxeri.

En religion som styrs av elaka häxdoktorer som skapar zombies och praktiserar människooffer.



Som andra afrikanska och afroamerikanska andliga traditioner som den kubanska Santería och den brasilianska Candomblé så är haitisk Vodou en pragmatisk religion som går ut på att bota sjuka, ge mat åt de hungrande, säkra arbete åt de arbetslösa och finna kärlek åt dem som saknar kärlek.

Havsguden Agwas symbol, skeppet

Vodou är mycket en märklig blandning av afrikanska och europeiska traditioner, det är en smältdegel med lån från många olika kulturella symbolvärldar.

Vodougudarna - Iwas - har afrikanska rötter och de har blandats frejdigt med nyare idoler som legendariska generaler, gamla haitiska statsmän och mäktiga präster som återfötts som gudar.

Parnassen består en stor mängd gudar och de kan liknas vid de grekiska och romerska gudarna. Precis som dessa framställs de förmänskligade med otaliga äventyr som berättas i myter och legender.

De är en panteistisk religion, dvs gudomarna finns överallt, i naturen och i naturens uttryck, de styr över lantbruket, smedernas jobb, fisket, sjukdom och hälsa, fattigt och rikt, födelsen, livet och döden.

Det finns också en stark koppling och sammanblandning med katolska helgon. Färggranna oljetryck av helgon finns i alla ounfò, religiösa mötesplatser, och de identifieras med olika vodougudar.

Genom bön, offer, initiation, rituell musik och dans kan vodouprästerna och -prästinnorna få kontakt med andevärlden.

De olika gudars personligheter och aspekter manifesteras framför allt i de troendes agerande när de de blir besatta under gudstjänsterna. Detta är den innersta kärnan och kanske den mest missförstådda ritualen inom vodou.



Rituella flaggor (Drapo Vodou) är mycket viktiga och den mest markanta genren av vodouns konstnärliga uttryck.

Från att ha varit helt okända har de nu blivit eftertraktade objekt på den internationella konstmarknaden med allt vad det innebär. Verk av Clotaire Bazile, Silva Joseph,Antoine Oleyant och Yves Telmakåterfinns nu på museer, konstgallerier och privata hem.

Varje Vodou församling (ogou) har minst två flaggor (drapo sèvis) och även om de är vackra och underbart konstfullt arbetade, så finns deras viktigaste betydelse i att de är kraftfulla, laddade liturgiska objekt som visar fram gudomarnas styrka och makt.

Bosou framställs som kraftfull tjur med ibland tre horn. Blixten, fruktbarheten och beskydd mot skador är hans  områden. Han kan bli mycket arg och han kan "köpas" och användas i onda avsikter. Hans färger är rött, svart och vitt

I vanliga fall används flaggorna parvis eller i en uppsättning av tre. Det bästa är, om flaggorna tillverkats samtidigt och är av samma material och man försöker hålla ihop dem så gott det går.Men det kan alltid hända saker: flaggorna kan gå sönder, de kan stjälas. De kan också bli sålda. Det är sällan en samlare avvisas, om man erbjuder ett bra pris.




I flaggornas symbolvärld, där varje drastiska gudom har sina specifika symboler väver man ihop de många kulturella influenser: här finns förutom afrikanskt påbrå bitar av keltisk kultur, upplysningstidens Frankrike, jesuiterna, frimurarna och allmöjlig symbolik från 1900-talets kapitalism.

Danbala, överste guden, beskyddaren av allt

Hjärtat är Ezila Fredas symbol

Flaggmakarna väver ihop alla dessa element, afrikanska rituella tecken, katolska helgonbilder, frimurarsymboler, maritima berättelser och innovativa idéer från populärkulturen.

Från början var flaggorna mycket enkla, blå, röda och vita tyger som dekorerades med broderade bilder och smyckades med paljetter och pärlor.

De tre principerna som utmärker flaggan är det centrala motivet, bakgrunden och bården.

Centralmotivet föreställer alltid specifika gudar, andar eller liturgiska föremål.

Flaggans funktion är att hedra och frambesvärja guden i fråga och man lägger ner mycket arbete på att utforma flaggan så grandios, färggrannt sprakande och fantasifulla som möjligt, för att behaga både gudar och deltagarna i ritualerna.

Varje gud har sina symboler: Agwe, havet härskare har skeppet, Bawow Samdi gravkorset, Legba vägkorsningen, Ezili Freda hjärtat, Ogou svärdet och banéret, för att nämna några.

Bawon Samdi är beskyddaren av kyrkogårdar. Han röker oavbrutet, klär som begravningentreprenör. Man offrar honom svarta tuppar, stark rom och peppar. han gillar rött, svart och lila.

Ofta kommer symbolerna från Afrika, där de ritades i sanden, ett sätt att heliggöra rummet.
Symbolerna kan således också tecknas med mjöl och krita på golvet i ougun, eller målas på väggarna förutom att de finns broderade på flaggorna. Allt för att frambesvärja gudomlig energi.



Eftersom många gudar synkroniserats med katolska helgonbilder som finns som kromlitografier, färgrika pappersbilder, som man återfinner på hela Haiti, används de av flaggmakarna som inspiration.

St Petrus, här som guden Legba (se bildtext längre ner)

Den svarta madonnan

som har blivit Ezili Dantò, den eldiga gudinnan, en stark modersfigur men också en rödögd krigare. Favorit ho s utarbetade och misshandlade kvinnor. Hennes färger är rätt och blått och mångfärgade tyger. Man offrar åt henne rom, svarta grisar och starka cigaretter. Ezili Freda är hennes svala motpart, tröstande och sinnebilden för feminin skönhet

Ibland nöjer man sig med att bara brodera konturerna av helgonen, medan andra flaggor kan visa upp en detaljrik, intrikat avbildning med varje detalj omsorgsfullt kopierat.

Det finns också centrala gudar som inte har sin ursprung i varken afrikanska förebilder eller i den katolska ikonografin, t ex Lasirèn. Hon är en förkroppsligad vattenande och kommer från den maritima folkloren. Hon har kommit sjövägen, med sjömännen och skeppens galjonsfigurer.

La Sirèn är havets drottning och beskyddare av musiken. Hon framställs som sjöjungfru, vacker, begåvad och fåfäng. Hennes attribut är fisken, trumpeten, spegeln och kammen. Henne offrar man parfym, snäckor speglar och vita duvor.

Haiti är till stor del en vattenkultur, beroende av regn, fiske, skepp och hamnar. Vattengudarna är viktiga: Lasirèn och hennes make, Agwe.

Och vackra Lasirèn är alltid omgiven av sina attribut, som pekar på hennes skönhet och fåfänga: stjärnan, trumpeten, kammen och fisken.

I Port au Prince, huvudstaden, finns inflödet av de pärlor och paljetter som behövs. De importeras från USA och Kanada, och det är här man hittar man hittar de skickligaste hantverkarna som tillverkar dessa utsmyckade flaggorna.



När flaggmakarna utökar sin tematik för att tillmötesgå det expanderande intresset från samlarna, ser man sig gärna om efter nya inspirationskällor. Yves Telemak, en av de yngre konstnärerna, t ex använder sig av bilder från porrtidningar för att ge gestalt åt en speciell, extra sensuell gudom.

Eftersom bakgrunden ramar in mittfiguren så är formen och utförande av den av stor betydelse. Oftast är bakgrundsfältet rektangulärt eller diamantformat, ibland runt. På äldre flaggor är området runt motivet oftast dekorerad med glesare placerade paljetter som ger färg och lyster men låter tyget lysa igenom.

Numera när tillgången är så mycket större, fyller man hela ytan med tätt, tätt placerade paljetter som får hela flaggan att glittra och skimra. På nyare flaggor är fältet monokromt med tusentals paljetter i samma eller snarlika färger.

Kantbården har också blivit mer framträdande. Från att ha varit minimala eller icke-förekommande i de tidiga flaggorna, har de blivit allt mer framträdande. I dessa vidlyftiga bårder kan konstnären excellera och visa fram sin skicklighet. Det är ofta i just här som man kan identifiera de olika konstnärers stilar.


Fortsatt behov av traditionella flaggor tillsammans med innovationer och ett snabbt växande fokus på turister, galleriägare och museer har lett till utveckling åt två håll:

ceremoniella flaggor (drapo sèvis) och de som tillverkas för den internationella marknaden, s k Art flags.

I konstflaggorna är centralmotivet ofta mer intrikat. Kundkretsen är mer intresserad av de estetiska uttrycket och det dekorativa, något som konstnärerna får ta fasta på om de vill göra sig ett namn.

För trettio år sedan avbildades på en drapo sèvis en liten mittfigur, omgiven av ett stort bakgrundsfält och en minimal bård. Numera ligger tyngdpunkten på centralmotivet och omges av en extravagant bård.

Yves Telemak

En annan skillnad mellan flaggtyperna är att de moderna flaggorna saknar fransar och kanaler för pinnarna som man bär flaggan med under ceremonierna. Konstflaggorna gör man mer som bonader, som ska hängas på väggen som ett konstverk.

Också storleksmässigt varierar flaggorna mycket. Numera tillverkas mycket stora flaggor där konstnärerna kan ge utlopp för sin excellens men också mindre, som är mer lättsålda. Turistflaggorna är enklare och med färre paljetter.

Men hela tiden fortsätter man att tillverka traditionella ceremoniella flaggor, där man värnar om traditionen och försöker bibehålla den rena formen. Vilket inte betyder, att man inte använder de nya flaggorna ceremoniellt. Alla uppskattar prakten i dessa attraktiva flaggor, och gläder det utövarna, så gläder det gudarna.

När man gör en flagga börjar man med att spänna upp ett lämpligt tyg, bomull eller syntetiskt, över en träram och ritar upp motivet. Därefter syr man fast paljetter, en i taget. Paljetterna fäster man med var sin pärla. Ibland kan det vara mer än 20 000 pärlor/paljetter på ett arbete.



Tiden det tar kan vara allt från en vecka till månader, beroende på t ex tillgången på material.

De mest framgångsrik konstnärerna håller sig med en egen verkstad (atilye) där flera skickliga medarbetare jobbar med sömnadsarbetet. På så vis kan flera flaggor vara under arbete samtidigt.

Konstnären står för designen, även om han ibland kan låta en medhjälpare rita motiv, då under hans överseende.

Viktigt är, att konstnären som designar flaggan kan integrera sitt kunnande med sin förståelse av Iwas, gudarna. Vem som helst kan lära sig att sy, resonerar man, men bara få hör till de utvalda som kommunicerar med gudarna. Bara den som har kunskapen om ritualerna i kombination med kreativiteten kan skapa försörjning för sitt arbetslag.

Legba är vägkorsningarnas väktare och den som vaktar porten mellan det heliga och det världsliga. På grund av att han håller i nyckeln till den himmelska porten identifieras han ofta med St Petrus. Hans färg är röd.

Nålar, våra kära nålar, vi har väl hur många som helst, vi som syr och broderar. Ibland har jag mängder, drällandes överallt, på rymmen på golvet, till mina närståendes stora förskräckelse.

Ingen vill ju få dem i foten.

Alldeles nyss var plötsligt alla mina nålar försvunna. Och jag fick köpa nya. De kanske hade gett sig av till Japan.

I samma veva såg jag nämligen ett inslag på TV, på japankanalen, om ritualen Hari Kuyo.



Hari Kuyo är en japansk festival till ära för gamla och utslitna nålar.

Det går av stapeln varje år, den 8:e februari, och hundratals kvinnors kommer, uppklädda och fina i färggranna kimonos, och samlas vid shintoaltare och i buddhistiska tempel.

Det är så fascinerande med Japan, här finns ceremonier, ritualer och festivaler för alla möjliga ting och av alla möjliga anledningar, ofta för att hedra något vi här i väst knappt skänker en tanke.

Denna ritual, Hari Huyo är minst 400 år gammal och har sina rötter i buddhismen. Det liknar en mässa, en begravningscermoni. (Hari betyder nål och kuyo mässa.)

Ceremonin är ett av många där shintotraditioner smälter samman med buddhistiska ritualer.

Det är en ritual där man vill visa respekt för sina arbetsredskap, helt i den animistiska shintoreligionens tradition, där man anser att allt har en själ och en ande som måste respekteras och där begreppet mottainai, föreställningen om att inte vara slarvig och slösaktig med livet små ting, ingår.

Hari kuyo markerar slutet på det japanska nyårsfirandet och inget hushållsarbete utförs under denna dag.



Kvinnor som t ex syr kimonos säger ett sista tack till sina använda, uttjänta nålar och sticker ner dem i en stor form med tofu-ost eller gelé.

Nålarna har tjänat väl, ofta är det ett tungt arbete att penetrera tjockt, hårt tyg vid kimonosömnaden. Genom att begrava dem i den mjuka osten eller gelén, vill man ge nålarna en skön vila efter välförtjänt arbete.



Det är, som sagt, ett fint sätt att visa sin respekt och inte slösa med ens de minsta, de små föremålen. Ett sätt att hedra alla vardagsföremål. Nålar, detta lilla men otroligt effektiva lilla verktyg som tjänat en troget under året ska inte slarvas bort, kastas eller tappas.

Samtidigt passar man på att be om större skicklighet i utövandet av sitt yrke eller sin sömnad.

Allt detta sker i en kärleksfull och ömsint stämning.

En liten trestegstrappa leder upp till ett altare som smyckats med klippta vita pappersremsor. Överst offrar man frukt och söta kakor. På mittersta avsatsen finns den stora tofuosten och på nedersta steget placeras olika syattiraljer.



Så sticker man ner nålarna i osten, eller i konnyaku, gelékakan. Nålarna har man trätt med de fem buddhistiska färgerna. Rökelse tänds och munkarna mässar.


En anan aspekt av ceremonin är att många kvinnor bär på hemlighållna känslor  som tynger dem, sorg, oro och förtvivlan som de inte delar med någon.

Under alla timmars sömnadsarbete känns det som att dessa känslor av det som tynger överförs till nålarna. Under ceremonin hyser man hopp om att nålarna bär med sig sorgerna till gudarna som sedan  befriar en från dem.


Så som med alla gamla traditioner i Japan så minskar intresset även för denna festival. Allt färre kommer och deltar. De äldre sömmerskorna försvinner med tiden och de yngre flickorna är inte så intresserade av att lära sig sy kimonos.

Det känns för jobbigt och de föredrar kläder från väst.

Trots detta finns det en del unga som är mycket intresserade av att se traditionen överleva.

Så än kan japanska nålar se fram emot en värdig, om än något udda, begravning.

och jag - efter detta kommer jag att hålla koll på mina nålar på ett helt annat sätt. Mycket bättre.

Och se på dom med ömhet och respekt.








 

På Göteborgs Konstförening ställer just nu Klara Berge ut, en av de yngre textilkonstnärerna, utbildad på  Stenebyskolan och på HDK och som arbetar med installationer, använder sig av rummet och bygger in intressanta påståenden.

Ofta relaterade till begreppet tid:

Jag tänker på tid och den roll tiden spelar i mitt konstnärsskap. Jag tänker på den tid det tar att linda tråden hårt tills den bygger en form. Jag lindar in tid, ingjuter tid i mina skulpturer och gör dem tidsrika.

Kan jag genom att uppmärksamma tiden få den att stanna upp och stå alldeles stilla? nästan upphöra? En tidlöshet som väcker frågan om det är tiden som rör sig eller om det är vi som rör oss i tiden. Kan vi utforska tiden på samma sätt som vi utforskar rum?

Så skriver Klara Berge i sin programförklaring.  Här lägger hon också fram sina funderingar kring sitt textila skapande:

Jag tar det monotona, repetitiva görandet till hjälp för att få syn på tiden, lära känna den och göra den kroppslig. Det blir en form av meditation och den upprepade handlingen fördjupas i sin betydelse för varje gång den utförs.

Det är nästan alltid det textila hantverket förknippas med tid, att det kräver tid. Tid, denna lyxvara i den nutida tillvaron, något man noga håller räkning på, fördelar, suktar efter, saknar.

Men lika mycket som textil tar tid ger det tid.




Tid för tankar, tid för reflektion, tid för försjunkandet inåt. När nu mindfullness står så högt i kurs borde alla syssla med textil.

Träder man in i det lilla gallerirummet snärjs man genast in i tidskonstruktioner. Tidsspiraler - händelsemoln.

Som vackra, vilda , frenetiska men också behagfulla teckningar i luften, teckningar gjorda med ibland små, snäva rörelser, genast avbrutna där de fullbordats och teckningar gjorda med stora, oavbrutna gester, som mer och mer veckar in sig i sin oupphörlighet.



När jag går in i rummet känns det lite som att sugas ner i Underlandets kaninhål och hamna i en värld som är både molekylärt litet och kosmiskt stort. Galaktiskt och atomär tid möts i täta synkroniserade möten.

I ständigt upprepade runda former, den cykliska tidens spiralrörelse som alltid återkommer till utgångspunkten, men alltid lite förskjutet, lite över.lite under, lite vid sidan av.

Livets spiralrörelse, ibland som klar form, ibland som ett nystans glesa trassel.

Här skildras tidsstrukturens komplexa interaktion, man befinner sig liksom i en tidens storm och framfart.

Jag tycker också om skuggorna på väggarna, skira avtryck, som minnesanteckningar.





Speglarna här och var är som backspeglar, som möjligheter att blicka tillbaka, få en skymt av något, se inåt. De är ingångar, tillbakablickar, tidsluckor.



Det lilla gallerirummet - en gång ett boningsrum: väggar, fönster, trägolv, element: installationen som helhet blir som tätt packade kvardröjande minnen av en gång levt liv.

Rörelsemönster efter människor, eller: tänkta tankar, fångna i tidens loop, i ett internt rumsligt universum.



Kvardröjt tid. Som luftbalett.

 Tidens akrobatik.

Formerna är som bildsekvenser lagrade på varandra, av händelser: en hands rörelse, en insekts flykt, en blommas öppnande.

En humlas dunsande dans.



Det ytterst enkla och det ytterst komplexa möts i skuggteckningslika konstruktioner.

Det textila finns där men jag glömmer nästan bort det. Jag fångas av formspelet och själva tekniken blir osynlig, det långsamma arbetet, formandet, har destillerats till något annat, till en utsaga, en rörelsekedja, en komplex berättelse.

Det är en invecklat process trots tillverkningens långsamhet verkar den snabb och ivrig, intensiv och koncentrerad.

Men det är också så luftigt och så lätt, formerna singlar genom luften, landar och bosätter sig på golvet. Som tumbleweed, buskarna som blåser omkring och förs av vinden. Tiden uppryckt och rotlös, frisläppt.

Snabbt och effektivt - och samtidigt: som tidens snigelspår i rummet.



Så här säger hon också, Klara Berge:

Tiden är en ständig följeslagare i mitt skapande. dels i mina frågeställningar och dels i det praktiska arbetet. Det gör tiden, och det den bär med sig, till en både medveten och omedveten beståndsdel, en ständigt återkommande och alltid närvarande.Jag ser det som nödvändigt och positivt och det som i många ögon ses som tidskrävande ser jag som tidsrikt. Jag tror på handens kunskap, någon som kräver tid att utveckla, och mina konstnärliga arbetsprocesser lägger stor vikt vid själva materialet och transformationen av det. Det är i textila material och tekniker jag oftast hittar de uttryck jag söker.

Utställningen håller på till den 8 maj.

 

Idag fick vi det äntligen på plats, efter fler års tankar och planering, makraméträdet!

Detta ska bli ett av mina ytterst få installationer.

Helt utan publik. Helt utan vernissage.

Det blev en spännande resa till Dalsland idag, inte minst med tanke på det ombytliga vädret. Skulle vårt projekt än en gång gå om intet, på grund av ett eventuellt ösregn?

Men oj, vi hade tur. En tillräckligt stor glugg i molnlagret gav oss ett precis lagom långt uppehåll i duggregnet.

Men först:

Detta träd har en alldeles speciell historia:

När jag hade slutat på HDK på 70-talet och skulle ut i verkligheten och börja försörja mig, var det kurser på studieförbunden som gällde.

Och plötsligt fanns det ett otroligt sug efter folk som kunde makramé. Ria Wägner hade och introducerat knyttekniken i sitt TV-program och redan innan hon vinkat färdigt fanns där ett jättebehov av makraméexperter..



ABF ringde mig och frågade.

Kan du?

Visst, sa jag, min  vana trogen, fast det var en sanning med modifikation. Jag tänkte, att det kunde väl inte vara så svårt? ( Som barnet som säger: visst kan jag, jag har bara inte lärt mig än!)

Är man van vid trådar, vävtekniker och logiken i det textila hantverket kan det väl inte vara så svårt?

Jag började ha kurs, inte en utan en varje vardagskväll i ett par års tid framöver.

Mot slutet var jag så innerligt trött och less på makramé, på oblekt fiskgarn, på tritexskivor och skruvtvingar.

På halvslag hit och dit, på råbandsknutar och lärkhuvuden och tampar och krokar.

Jag såg deltagare, massor av deltagare passera revy och fick mardrömmar om deras hem, helt inklädd i, helt täckt av makramésaker i oblekt fiskgarn i olika tjocklekar.

Jag var tvungen att hitta på något för att få det ut ur mitt system.

Jag tänkte stort: jag ville göra något maffigt, något med andra dimensioner och gärna andra kvaliteter.

Ett träd. Det skulle bli ett träd.

Jag klippte olika gröna velourtyger i remsor, de krullade sig genast och blev lätta att knyta med.

Jag gick till skeppshandeln och skaffade massor med olika rep.

Sen satte jag igång.

Min dåvarande sambo Peter var producent på TV i Göteborg och hade en ny, mycket intressant programserie på gång. "Den nya medeltiden" skulle det heta. Trädet skulle bli backdrop, hänga bakom honom när han pratade i rutan.

Det funkade fint, tror jag, såg snyggt ut.

Detta var kring 1980.

Därefter sålde jag den till Lasse, fotograf på TV som hade sett trädet och gillade det.

Åren gick och Lasse fick inte längre plats för trädet. Härom året fick jag tillbaks det och det var faktiskt Lasse som tyckte det skulle vara fint med det uppsatt i skogen och iaktta dess långsamma förfall, dess återgång (till naturen) och dess undergång.

Fast först tyckte han att det skulle var ett värdigt slut om vi satte upp det och sen satte eld på det. Det tyckte jag med, men sen tänkte jag ett varv till och såg framför mig hur vi satte eld på Peters skog.

Därför blev det så här. En långsam, värdig död ute i den friska luften.
Den skulle ut ur sin låda och äntligen förenas med sina trädkamrater.

Även om det mer liknar en något annorlunda, troligen invandrad sort. En flykting som söker skydd.

Idag så blev det äntligen av. Jag fick med mig sonen, Felix, hans bistånd var en nödvändig förutsättning för att få upp trädet. Han är så pålitlig och ytterst omsorgsfull vad gäller surrning och konstruktion.

Det skulle sättas upp i Peters skog, fast jag säger inte var. Han hade själv valt ut en fin plats, ett gäng björkar bland alla djupgröna granar.


Här är det meningen trädet ska föra en lugn och undanskymt tillvaro. Nu gällde det bara att få upp det också.







Felix fick klättra och surra och fixa. Han är VÄLDIGT noga. Men jag tror, att det behöver förstärkas med lite spikar så småningom. Jag tror att repet vi använde är lite för klent för skogsliga och vädermässiga påfrestningar.

Men upp kom det.






Det blev ganska häftigt.

Trädet har legat nedpackat i en flyttlåda i Peters veranda. med allt vad det innebär när man bor på landet.

Mössen hade slagit sig ner i det och haft fest på solrosfrön. Tuggat i sig några velourslingor.

Men vadå! Det ska ju förgås! Lösa upp sig, försvinna.

Mössen har bara hjälpt till att börja processen.

Nu vill jag, att fåglar ska bygga bo i det.



Peter kom också på med en bra titel på denna skogsinstallation: Träd ut! Perfekt. Ett riktigt samarbete är det, på många plan.

Det är bara en sak: Jag hade inte sett verket på jättelänge. Och jag har inga bilder tillgängliga.

Så vad hände? Smarte sonen såg det, när väl allt var på plats:

Vi hade satt upp det upp och ner!

Så nästa spännande steg är att snarast återvända och vända det rätt. Även om ingen ser det och ingen vet och ingen skulle reagera.

Kanske något enstaka skogsdjur kommer att undrar lite.

Man kan förstås se det symboliskt.

Man kan också reta sig på det.

Sonen pikade mig hela vägen hem.



Det är inte många som kommer att hitta hit. Kanske några svampplockare bara. Eller en förundrad skogsarbetrare på väg förbi på stigen genom skogen.

Enstaka knytt, ett och annat troll.

Ett förvånad skogrå.

Men jag ska se till det med jämna mellanrum.

Och dokumentera!

Pennies from Heaven - Marcel Vertes

I mitten av april kom utställningen Artist Textiles - Picasso till Warhol, producerad av Fashion and Textile Museum i London till Textilmuseet i Borås.

Här visas nu en unik privatsamling med ca 200 sällsynta konsttextilier från 1920- till 1970-talen, textilmönster designade av internationellt ledande konstnärer.

Viktor Vaserly

Att gå in i utställningen är som att få tillträde till en skattkammare, istället för guld och ädelstenar är den fylld med de underbaraste tryckta tyger, klänningstyger, inredningstyger och ikoniska schaletter i siden.

Det är lite som att plötsligt vara på mingelfest med giganterna. Här visar Dufy upp sig, därborta håller Picasso hov, bredvid honom Matisse. Miró i sitt hörn är på lekhumör, Chagall håller på med sina välkända egenheter, och därborta står förvånande nog Steinberg och berättar historier.

Joan Miró

Pablo Picasso

Harvest Time - Rockwell Kent

Man får känslan av “alla var där” och man går runt med ett saligt leende och myser över att få vara i så fint sällskap.

Det  är inte så mycket som en textil- mönster eller modeutställning jag väljer att se det, mer som en konstutställning,  en kavalkad genom decennier, interfolierade med förföriskt sensuella, bitterljuvt nostalgiska klädesplagg.




Utställningen visar fram en tid då man trodde på sin textilindustri, satsade, hade idéer och inte väjde för nytänkande. Man trodde också fullt och fast på konsten kraft.

Konstnärerna själva verkar inte heller se uppdragen som brödföda, mer som en naturlig och självklar vidareutveckling. För Dufy t ex fanns ingen åtskillnad mellan träsnitt sonhan höll på med och textila blocktryck.

Helt fenomenal är Chaplinmönstret. Raoul Dufy ritade det för Bianchini-Ferrier  Lyons, ingevär 1919. Mönstret är, precis som tusentals andra han tecknade för firman, blocktryckt.



Dufys influerades av fauvisterna och kubisterna, i hans design finns den moderna konsten alla riktningar : abstraktion, konstruktion, futurism.

Futurismen finns mycket tydligt i mönstret “Charlot”, där Charlie Chaplins lille landstrykare avbildas mot en storstadssilhuett med skyskrapor, sammanbundet av böljande filmremsor. Det svänger om hans stav, som strotoskopiska ljuseffekter ser det ut, gatlyktors sken blir som lysande spotlights.

Ett mönster med modernitet, fart, storstadspuls.



Att Picasso är rikt representerat på utställningen är knappast förvånande. Hans geni mer eller mindre tvang honom in i alla möjliga uttryck, också konsthantverk och textil.

Joan Miró

George Braque

Inte heller förvånande är att möta mönster av Matisse, mycket av hans konst har en otvetydig textil känsla, och naturligtvis finns här också Chagall.

Pablo Picasso

Pablo Picasso

Pablo Picasso

Triangles and Lines - Henry Moore

Saul Steinberg

Saul Steinberg

Saul Steinberg

Och Salvador Dali.

Ett av hans mönster, “Flower Ballet” är uppsytt i en klänning så förtjusande, att den genast väcker ett starkt ha-begär. Mönstret i sin eleganta lekfullhet får mig osökt att tänka på Alf Hambes Gröna Greven.

Belle Fleurs - Marc Chagall

Ett anana uppsytt klänningsmönster: Picassomönstrets röda klänning sveper in med nostalgiska virvelvindar. Så 50-talsprydligt med sina vita gansband och samtidigt så läckert vintage-elegant.



Sonja Delaunay ser många som den verkligt betydelsefulla föregångaren, hon såg alla sina mönster som unika och som konst. Det var självklart för henne.

Andra konstnärer är mer oväntade: Braque, Calder, Henry Moore. Och tecknaren Saul Steinbergs fantastiska, berättande bilder på tyg.

Medals - Sandra Rhodes

Alexander Calder

Utställningen är mycket pedagogiskt i sin självklara kronologi indelat i decennier och med instruktiva texter. Man får följa tankegångarna från 10-talet och fram till 60-tal, där det slutar med Andy Warhol och hans nästan okända samarbete med den lilla modefirman Serpenditity i New York.

Happy Bug Day - Andy Warhol

Tiden speglar sig mönstren, tidens idéer, tidens estetik, tidens vilja att skapa något nytt.

Också tanken om gränser, tanken om vad som är konsthantverk, vad som är design, vad som är textilkonst, vad som är konst. På så sätt upphäver denna utställning gränserna.




En annan diskussion är den de demokratiska idéernas intåg, frågor om lyxkonsumtion kontra överkomlig design för alla. Det handlar också om länder som Frankrike, England och USA’s mycket medvetna vilja att få sin textilindustri på fötter igen efter andra världskriget. Och USA’s kamp för att hitta ett sätt att frigöra sig från europeiskt inflytande vad gäller t ex mode.

John Piper

Foliate Head - John Piper

Pablo Picasso

Utställningskatalogen, tjock och innehållsrik är som en bibel, är för både vanligt intresserade och för den specialintresserade ett fynd med sin utförliga historik och de många bilderna.

Cathedral - John Piper

Denna mycket sevärda, lustfyllda och intressanta utställning är värt att ses många gånger. Den går knappast ta in på bara ett besök.

Men chansen till fler besök finns, utställningen visas fram till den 25 september.

Nu var det bara en dag kvar och det var så att säga i sista stund jag hann till galleriet. Men jag ville förstås inte missa Elisabet Erikssons utställning på PS.

Så, som man säger, bättre sent än aldrig.

Jag har skrivit om Elisabet Eriksson förut, när hon ställde ut på Nääs Konsthantverk. Den här utställningen är annorlunda, ett nytt väl ihophållet tema och framför allt är det mera färg, även om intensiteten och koncentrationen i bilderna är den samma.

Här har Elisabet Eriksson valt att gestalta människornas vårdträd. Ett spännande och intressant ämne som hon har arbetat med i några år, så som hon själv berättar:



Vårdträd är stora träd, ofta ett lövträd, som står på ett tun på en gård på landsbygden. En mystisk samhörighet har ansetts råda mellan trädet och den på gården boende släkten. Träden har alltid betraktats som heliga.

“I svensk folktro förknippades trädet med släktens lycka och välgång. Att skada trädet eller ens bryta löv av det ansågs medföra olycka och sjukdom. Det finns berättelser om att hustomten, eller gårdens skyddsandar eller vättar, bodde i eller under vårdträdet, och åt dessa offrade man för att avvända sjukdom och olycka från människor och boskap. Vissa uppteckningar berättar att man hällde öl eller mjölk över trädens rötter på torsdagar eller inför helgdagar.
Det finns också en praktisk aspekt av vårdträd, som högsta punkt på gården skyddar det byggnader från blixtnedslag.
Vanliga arter på vårdträd är lind, alm, ask och lönn. Men det förekommer också så kallade "bärande träd", oxel, rönn, kastanj, valnöt och ek. Även björk förekommer, i synnerhet norr om den biologiska norrlandsgränsen som skär genom Svealand. I Skåne kan en storvuxen fläderbuske betraktas som vårdträd. Mera ovanligt är att ett fruktträd betraktas som vårdträd.

På gårdar "på skogen" i Sverige där rönn utgör vårdträd har troligtvis skogsfinnar bott. Rönnen var en viktig symbol för de finnar som migrerade till Sverige under 1600-talet, då Sverige och Finland var en gemensam stat. "Helig rönnen är på gården" heter det i Kalevala.” (wikipedia)


I Elisabeth Erikssons tolkningar finns en täthet, en intensitet i gestaltningen av varje enskild träd. Man leds från det ena till nästa, allt djupare in i det mytologiskt betydelsefulla, i tätt sydda hemligheter, svårforcerade lövmassor, en bildvärld som balanserar mellan det berättande, förställande och det abstrakta.

Alm, lind, ek, kastanj, ask.

Lönn, rönn, björk.

Poppel.

Uppräknade så här tänker jag genast på Almqvists Tintomara: Alm, hägg och hassel…

Folkviseton. Melankoliskt, befolkat av andar och själ.

Magiskt och fullt av dolda betydelser.

alm

Här några av träden på utställningen:

Det börjar med almen.

Denna bild är lite som en karta, ett grönt landskap som visar vägen ut och in i naturen. Ännu oidentifierad, ännu vet vi inte, vart vägen leder.

alm, detalj

Nästa bild är tydligare. Lindens runda form, trädet med de mest hjärtformade löven av alla. Underbar i sitt vårflor, ett vårdträd, men också ett alléträd, ett stadsträd. Ett träd som blev symbolisk i Berlin, Unter dem Linden.

lind

Kastanjen var mer svårtolkat, jag fick leta lite efter tecken, igenkänningspunkter. Trädet här är som en hand, en stor utsträckt, beskyddande hand.

De mäktiga frukterna, som spikklubbor eller gröna igelkottar med sin glänsande underbart bruna kärna. Den älskvärda kastanjen som vårdträd är en ståtlig syn, jag har en här utanför mitt köksfönster.

kastanj

Just nu vecklar det ut sina hårt slutna, klibbiga knoppar, bladen i intrikat origami. Blomlyktorna reda att tända sig och sprida sitt ljus. De vackra bladen, trädets givmildhet, skugga, trädsus,  regnets smatter på bladmassorna, de hårda frukternas fälls om hösten.

kastanj, detalj

I Elisabeth Erikssons kastanjbild finns allt detta.

Asken så, detta nordiska träd, mest mytiskt av alla, asarnas träd, den nordiska Adam.

Här liknar den en fjäril, en blomma.

ask

Och lönnen, i sin lysande höstskrud, målerisk, en flödande varm och rik palett.

lönn

Vackert skildrat är björken, återhållet, med sin slanka, grafiska stam urskiljbar. Som en hel björkdunge är bilden, vårljust, inbjudande.

björk

I samma rum finns två flaggor, “Fana i liljornas sånger”, inspirerade av de italienska Maria-processionerna. Som pappersdrakar som i yster framfart i skenbar frihet fastnat i trädens kronor. Här är de placerade långt upp på väggen, på väg bort, ut ur rummet.




I det  andra rummet finns ett par verk till, samt en vägg med tekningar/collage. En stor textil i fonden, “Låt stenarna tala”, en magisk/mytisk och mystisk bild, full av symboler och vardagliga föremål. Som en skattkista av upphittat, hopsamlat, tät sammanfogat. Minnesbilder och fullt av personliga ledtrådar.

Det finns alltid många ingångar, många tolkningar, i de textila bilderna liksom i teckningarna. I Elisabets Erikssons bilder finns sällan enkla, lättolkade svar. Hennes bilder är som rebusar, gåtor.

Låt stenarna tala

Här rummet finns också några av Elisabet Erikssons fina, alltid så intressanta böcker, till brädden, till bristningsgränsen fyllda av infall, tankar, poesi, funderingar,citat, aktualiteter.

Dagböcker, eller bättre, nattböcker, drömböcker.



I collageform, återigen, ett intensivt, ett enträget, maniskt insamlande, för att inte tappa bort, för att hålla kvar, för att magiskt besvärja med sin vilja.

Besvärjelser. Magi.



Precis som dockorna, träbitar, tygremsor, blir till magiska föremål.

Trygghetsdockor, hjälpredor mot inre och yttre kaos.




Över dörrens tillbaks in i första rummet så en bonad, en parafras på alla dessa tusentals folkliga bonader som sytts och satts up i stugor och hem: Förmaningar, inbjudan, tröst, trygghet. Moral och religiös förankring. Guds allseende blick och pekpinnens vassa spets.




Elisabet Erikssons konst är konst, rätt och slätt. Det är textilt, det är collage, det är applikation, det är broderi. Teknikens bidrar till bildernas uppbyggnad, till deras uttrycksbärande förmåga.

Men det är i första hand konst, tekniken är ett medel, inte målet. Hon är en av konstnärerna som river gränserna mellan konstarterna.

Än finns det en chans. I morgon är sista dagen att se utställningen. (8 maj)

World Ikat Textiles - ties that binds, så heter utställningen jag lyckades se när jag var i London i början av maj.

Den  visas på The Brunei Gallery som ligger i universitetsområdet vid vackra Russell Square.



 En magnifik utställning är det, väldigt stor, enormt innehållsrikt.

Det är Brunei Gallery, The World Craft Council och the World Craft Council Asia Pacific som visar denna tvärkulturella utställning som en hyllning till ikats rika arv, en urgammal teknik som sträcker sig över alla världens kontinenter.

Utställningens kuratorer är Manjari Nirula och Edric Ong.

Ikat är en teknik att skapa mönster genom att färga in varpen (och vid dubbelikat även inslaget) innan man väver tyget genom en reservage. Reservagen gör man genom att binda om trådarna individuellt i det önskade mönstret. Varpen färgas sedan och proceduren kan upprepas många gånger, alltefter hur komplext det färdiga mönstret ska bli. När all färgning är klar, löser man upp bindningarna och garnet vävs till tyg.

Karakteristiskt för ikat är dess “suddighet”, ett resultat av den invecklade tekniken, där det gäller att få trådarna i rätt nivå till varandra för att mönstret ska skapas i vävningen.
Suddigheten kan i viss mån reduceras, dels genom materialval men framför allt genom hantverkarens skicklighet, men just detta karaktäristiska utseende uppskattas av framför allt många samlare.

Det finns tre huvudgrupper inom ikat:

Varpikat, där man binder varptrådarna och sedan färger dem. Inslaget är då enfärgat. Mönstret syns tydligt på varpen när den dragits på vävstolen.

Inslagsikat, där man gör samma sak som ovan fast med inslagsgarnet. Här syns inget av mönstret förrän man väver. Det tar avsevärt längre tid att väva eftersom trådarna hela tiden måste justeras så att det stämmer med mönstret.

I dubbelikat binder och färgar man både varp och inslag. Detta är både svårast att få till och dyrast att köpa. Dubbelvikta görs bara i tre länder: i Indien, Japan och Indonesien. De från Patan, Gujarat i Indien är de mest intrikata. De kallas patola och vävs av finaste silke och i många färger.



Oshimaär en ikatteknik unik för Japan. Först väver man ett styvt tyg av både varp- och inslagsgarnet och på detta mattlikande tyg trycker man så mönstret. Därefter repar man upp tyget och de infärgade trådarna vävs ånyo till det "verkliga" tyget.


Mer om ikattekniken finns att läsa här.

Utställningen åtföljs av många informativa texter och pedagogiska filmer. Det fanns tyvärr ingen katalog, en maffig bok att ta med sig hem hade varit underbart. Nu fick jag nöja mig med en liten men mycket innehållsrik och ytterst kompakt text.

Jag försöker här ge en sammanfattning av det jag lärt mig på mitt besök och läsning av foldern:

(Bilderna har jag ordnat in områdesmässigt utan mer ingående texter).

På utställningen visas över 200 verk av unika textilier från 24 olika länder, bl a Thailand, Malaysia, Indonesien, Kambodja, Laos, Burma, Filippinerna Brunei, Japan, Kina, Indien, Elfenbenskusten, Nigeria, Mexiko, Guatemala, Ecuador, Peru, Chile, Argentina, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Uzbekistan och Tajikistan.

Enbart denna uppräkning visar på den gigantiska omfattningen på utställningen, och självklart var det svårt att ta till sig innehållsmässigt.

Nåväl:

Indien:

Patola med sina symboler: papegojor, elefanter och påfåglar från Patan, det medeltida Gujarats huvudstad, är den mest kända och berömda dubbelikat, men redan på faraoerans tid fanns det handelsförbindelser med Odisha, vilket ett 5000 år gammalt fynd i en faraograv visar.

Ikat från Odisha känner man igen på de intrikata, kurviga mönster och sina motiv, fiskar, blommor, lejon, påfåglar lotusblomma, blomsstergirlanger och hjortar.










I de västra deläran av Odisha vävs traditionella saris där de olika ikateknikerna används för olika delar i sariväven.

Andhra Pradesh och delstaten Telangana anses vara platsen där den indiska ikaten föddes. En av de mest intrikata dubbelikat, telia  rumal, karakteriseras av en lite annorlunda behandling av garnet som ger det en speciell, oljig lukt och glans.

Motiven är här traditionella: romber, blomor, fåglar och elefanter.

Kina:

Li-folket i södra Kina, på hainanön, väver en tät, komplex ikat av hemmaodlad och handspunnen bomull färgat med naturlig indigo. Motiven är geometriska, mänskliga figurer och fiskar. Vissa kjolar och jackor gjordes enbart för ceremoniellt bruk att användas vid festivaler och bröllop.

Lifolket är släkt med taifolket från Sydostasien och del av den stora austronesiska familjen. Deras antika textilier är nu sällsynta och eftertraktade samlarobjekt.



De har fått UNESCOs skydd genom att förklaras som kulturarv, vilket har lett till att de lokala myndigheterna numera stöder vävar-arvet.

Sydöstasien:

I Tailand heter ikat mudmee. Det vävs av inhemskt silke i blom- och geometriska mönster, varje region har sina egna mönster och igenkänningsbara färger.







I Kambodja kan man i det antika monumentet Ankor Wat ta del av den fantastiska kostymhistorien av den eran. Anmärkningsvärda ikatvävarna “pidan” som vävdes som draperier till templen och som oftast har föreställande motiv.












Burma i mer känd för sina bildvävar, även om det också förekommer ikatvävar.

Malaysia

Malaysia

Japan:

I Japan är ikat känd som “kasuri” och tillverkas i skilda distrikt. Det finns både varp-, inslags- och dubbelikat, ibland i olika kombinationer.

I Kyushu producerades mycket bomullstyger under Edoperioden eftersom den feodala regeringen påtalade måttfullhet och förbjöd användandet av siden. “Kurume kanuri” vävdes av en kvinna, Den Inoue. Hennes tyg blev berömd som det allra bästa bomullstyget och distriktet blev under Mejiiperioden centret för tillverkningen. 1957 utsåg det till ett världsarv.






Tsumugi siden vävdes i Kyushu och användes som betalmedel till den feodala skatten. Det var först senare som folk i allmänhet tilläts bära sidenkläder. Ett annat tyg, tillverkat i Oshima kom till 1878 när en av byns kvinnor råkade komma på att den rödaktigt bruna färgen övergick till grått när det infärgade tyget doppades i i risvatten när det skulle tvättas.

Detta är början till Oshima Tsugumi, en kasuri/ ikat som anses ha de mest precisa mönstren.

På den tropiska ön Okinawa väver man kanuri ikat av hampafibrer och tyget, som passar utmärkt till sommarkimonos, såldes över hela Japan.

Centralasien:

Det var i Uzbekistan och Tajikistan som man tillverkade bomulls- och siden-varpikat. De traditionella chapan dräkterna bars av både män och kvinnor dagligen ända in på tidig 1900-tal och är idag eftertraktade samlarobjekt.





Tygerna framställdes av specialistvävare och färgare i Ferganadalen längs den gamla Sidenvägen. Dessa dräkter är iögonfallande färggranna och har stora mönstermotiv. Detta textila uttryck har sedan lämnat den vanliga marknadsplatsen bakom sig och blivit till en regelrätt konstform.

Och det var Sidenvägens legendariska städer Samarkand och Bukhara som blev centra i handeln med ikatextilierna. Än idag vävs det konstfulla ikattyger i bl a Ferganadalen.

Afrika:

I Västafrika färgade man bomull med indigo och vävde många olika typer av tyger, men ikat tillverkades bara i två mindre områden: hos Dioula- och Baulerfolket i södra Burkina Faso och Elfenbenskusten och deras grannar i sydvästra Nigeria.

Att väva tyger går i Västafrika tillbaks åtminstone 1000 år men uppgifter därom från så  långt tillbaka är extremt begränsade så det finns inga bevis för att ikat tillverkats före sent 1800-tal, även om så kan ha varit fallet.





Österut befolkades Madagaskar av sjöfarande sydostasiater tidigt under första milleniet e Kr. De förde med sig både vävstolstyper som vävtekniker, bl a ikat.  Tekniken, känd som “laimasaka” användes av folk på den nordvästra kusten. Men man hade tygerna inte till beklädnad utan enbart för islamska bönemattor, begravningssvepningar, rumsavskiljare och moskitknät. Ilat kan också har spelat en viktig roll i de ceremoniella ritualerna i kungadömena. 1925 hade ilat-tillverkningen helt och hållet försvunnit.

Latinamerika:

I Latinamerika är det länderna Guatemala, Mexico, Ecuador, Peru, Chile och Argentina som har en ikattradition.

Guatemalas ikat, jaspa, kan ha sitt ursprung i textilier som spanjorerna hade med sig från Filippinerna. Dessa första ikatvävar var i blått och vitt. Senare tillförde man andra färger i ränder, olika för varje by.

I Mexico kallas de vackra sjalarna med långa fransar för macanas eller panos och de tillverkades på beställning till dem som hade råd. Dessa handvävda ikatsjalar är vanligtvis i blått, grått eller svart på fint vitt och har en bård av spets. De designas efter önskemål från beställaren, t ex så förekommer kristna symboler eller kärleksbudskap.

Än idag tillverkas här ikat, nu med syntetfärger, även om det finns en begränsad produktion med naturliga färger som indigo och cochenill.



Det finns exempel på förcolombianskt ikat i Peru, där ett fåtal exempel har överlevt tills idag.

Mapuchefolket i Chile producerar fortfarande indigofärgat varpikat. I Anderna i Peru använder man framför allt ull i sina vävar. Randiga ikatmönster ser man i ponchos, sjalar och filtar.  I Cuzco har man återupplivat de textila traditionerna av Inkafolket och man tillverkar mycket vackra naturligt färgade produkter.

I Argentinaär de djärvt mönstrade ikatponchos fortfarande ytterst populära.

Europa:

I medelhavsområdet och i övriga Europa började man med ikat som en influens från de arabiska textilierna som dök upp i Italien på 1600-talet. Det var mashru, varpikatvävda, randiga textilier med siden i varp och bomull i inslaget som kom från Syrien och Turkiet.

Ikat blev populär i Europa under namnet chiné under 1800-talets fäbless för orientalism. Ordet chiné kommer från kinesisk på franska. Antagligen kom de första exemplen från Kina, med från runt 1760 tillverkad enan sina egna varptryckta chinétyger.

I dagsläget är det hos textilkonstnärerna man utvecklar moderna ikattekniker, vidareutvecklar och experimentår.









Med tanke på tiden vi hade till vårt förfogande räckte det gott och väl med att njuta av alla de vackra textilierna och imponeras av denna ansamlade rikedom och helt obegripliga skicklighet hos dem som producerat dessa skatter.

Det öppnade ett stort fönster in i en urgammal och vida spritt teknik, en veritabel textil skattkammare.

Kommer ni förbi London den närmsta tiden finns utställningen kvar till den 25 juni 2016.

Anna Sjons Nilsson

Kicken Ericson som samma lördag också hade vernissage på Dalslands Konstmuseum representerades här av två verk,

Vårstycke II och Fristadsområde

några som var där på vernissagen: I blått: Lillevi Hultman, i gröna tofsar Funny Livdotter, i randigt Tabea Dürr, i svart till höger Kazuyo Nomura

och längst bak en glad gallerist Susanne Wiel och Brita Lincoln med blå kasse

Den pågår just nu, Lapphexornas jubileumsutställning.

I trettio år har föreningen funnits, i trettio år har det sytts och skarvats och klippts i färggranna tyger och skapats fantastiska lapptäcken och lapptäcksarbeten i alla möjliga former.

Föreningen grundades 1987 av Åsa Wettre. Ett lagom stort antal entusiaster har vuxit till en samling av 250 medlemmar.

I lokalen vid Prästgårdsängen träffas medlemmarna regelbundet för alla möjliga arrangemang och för att sy tillsammans och visa sina verk för varandra.

För att fira jubiléet kommer det att visas verk ur deras rika skatt inte bara här på Blå stället utan också på stadsbiblioteket och Folkuniversitetets fönster på Första Långgatan lite längre fram.

Fantasifönster av Marita Backsten

Hjärttäcke, Anneli Hancock

Hjärttäcke, detalj

Vinterfönster, Veronica C Holm

Modern Kvilt, Veronica C Holm

En sommardag i Gråbo av Anita Fors

Några verk är små, inte lapptäcken utan bilder:



Som dessa stolar, minimalistiska i sitt uttryck med kantastygn som ger den typiska vattrade effekten.
(Charlotte Olausson)

Liksom Mrs Bates i öknen av Alou Karlgren och Skogsbrand av Paricia van Walree Visser

Mrs Bates i öknen av Alou Karlgren

Skogsbrand av Paricia van Walree Visser

Lek med stadkanter, Marita Backsten

Lek med stadkanter, detalj

Down Under av Mari Anne Hellström,

Down Under, detalj

Down Under,  detalj Ett vackert täcke i sin lekfullhet och färgglädje är Zdenka Kaliskis Roundabout:

Roundabout, Zdenka Kalisky

ett annat av Zdenkas täcken

Artikeln av Boel Ulfsdotter om utställningen som var i GP kan du läsa här

Jag fick slå mig in på Göteborgs konstförening - något som inte hör till ovanligheterna. Det är en svårforserbar port in till lokalerna med en nästan alltid icke-fungernande porttelefon. Konsten är frusterande svårtillgänglig här på Södra vägen.

Men det är idag nästsista dag för Britt-Marie Hanssons utställning så skam den som ger sig. Väl inte är det en skön tröst för vedermödorna att mötas av denna praktfulla utställning, en rik belöning för ens envishet.



Att komma in från en ganska stökig, småregnig lördag med demonstration mot Västlänken upp mot Götaplatsen och hela innerstan full av nollningar av nya studenter kändes det som en lisa att mötas av Britt-Marie Hanssons underbara gobelänger, många bilder i nästan monokrom minimalism fyllda av sitt mörka ljus i dessa strålande ljusa lokaler.





Britt-Marie Hansson har alltid varit en favorit, dels för hennes enastående hantverksskicklighet som på inga villkor gör avkall på kvaliteten, dels för hennes magiska bildvärld där hon med enkla gester öppnar upp rymder av skönhet.

Hennes egna ord:

"Universum - jordklotet -landskapet - byn - en plats att vara på -en stol att vila på..........mina bilder är vävda i ull och lin och ofta i starka färger."




Bildvävarna är ibland mycket stora och ibland små. Det är solitärer som intar sitt utrymme med pondus och självklarhet, däremellan småbilder.

Här finns också serier som samverkar, förstärker och understryker varandra.


Den vackra gula dyptyken Dagbok har tydliga organiska bildelement. Det finns mycket av japansk elegans och asiatisk estetik i denna bild, liksom i många andra.





I denna abstraherade bild, Stolen, är det en stilla väntan i natten, en månskensmeditation. Allt är i balans, allt är i harmoni, rymdljus, mänskligt ljus i förening.

Eller är det en väntan på den totala förmörkelsen i annalkande, det svarta klotet som ovillkorligen kommer att skymma allt ljus och släcka världen?

En serie av tio bildvävar med titlarna: Oas, Dolt I, Röd oas, Fasad, Möte, Röd sol, Grön oas I, Trappan, Dolt II och grön oas II blir en glad, energiska avslutning. Här ser man gobelängteknikens makalösa förmåga att skildra subtila övergångar, där tekniken i en skicklig vävares händer lyckas få ullgarnet att uppföra sig som en akvarell.

Det är behärskad långsamhet i motsats till vattenfärgens snabba oberäknelighet, det är tråd för tråd, det är subtila färgblandningar, garnets lyster, återhållna gester och teknik på högsta nivå som allt tillsammans skapar bilder av sällsynt skönhet och spänning.


Vackert hängt låter utställningen verken samtala tvärs över rummet, det ljusa som slukas av det dunkla - och tvärtom. Stort och smått som balanserar varandra, färg och monokromt mörker bejakar varandra.

Utan det ena, inte det andra.

Avstånd och närhet förenas, som ofta men inte alltid i textila verk. I detaljerna finns tekniska förklaringar, i helheten finns magin och mystiken, i avståndet finns sammanhanget.

Var och en bjuds in på en resa i yttre och inre rymder där var och en får ta sig på egna stigar in i berättelserna.

Läs gärna mer om Britt-Marie Hansson här, bl a om hennes fantastiska utsmyckning av Göteborgs Opera,  utfört 1992-94, 35 vävar, tillsammans 70 kvm. Ingen som besökt operan lär ha undgått att lägga märka till dem!

Utställningens sista dag är i morgon, söndag den 10:e september. Lycka till med porten!