World Ikat Textiles - ties that binds, så heter utställningen jag lyckades se när jag var i London i början av maj.
Den visas på The Brunei Gallery som ligger i universitetsområdet vid vackra Russell Square.
En magnifik utställning är det, väldigt stor, enormt innehållsrikt.
Det är Brunei Gallery, The World Craft Council och the World Craft Council Asia Pacific som visar denna tvärkulturella utställning som en hyllning till ikats rika arv, en urgammal teknik som sträcker sig över alla världens kontinenter.
Utställningens kuratorer är Manjari Nirula och Edric Ong.
Ikat är en teknik att skapa mönster genom att färga in varpen (och vid dubbelikat även inslaget) innan man väver tyget genom en reservage. Reservagen gör man genom att binda om trådarna individuellt i det önskade mönstret. Varpen färgas sedan och proceduren kan upprepas många gånger, alltefter hur komplext det färdiga mönstret ska bli. När all färgning är klar, löser man upp bindningarna och garnet vävs till tyg.
Karakteristiskt för ikat är dess “suddighet”, ett resultat av den invecklade tekniken, där det gäller att få trådarna i rätt nivå till varandra för att mönstret ska skapas i vävningen.
Suddigheten kan i viss mån reduceras, dels genom materialval men framför allt genom hantverkarens skicklighet, men just detta karaktäristiska utseende uppskattas av framför allt många samlare.
Det finns tre huvudgrupper inom ikat:
Varpikat, där man binder varptrådarna och sedan färger dem. Inslaget är då enfärgat. Mönstret syns tydligt på varpen när den dragits på vävstolen.
Inslagsikat, där man gör samma sak som ovan fast med inslagsgarnet. Här syns inget av mönstret förrän man väver. Det tar avsevärt längre tid att väva eftersom trådarna hela tiden måste justeras så att det stämmer med mönstret.
I dubbelikat binder och färgar man både varp och inslag. Detta är både svårast att få till och dyrast att köpa. Dubbelvikta görs bara i tre länder: i Indien, Japan och Indonesien. De från Patan, Gujarat i Indien är de mest intrikata. De kallas patola och vävs av finaste silke och i många färger.
Oshimaär en ikatteknik unik för Japan. Först väver man ett styvt tyg av både varp- och inslagsgarnet och på detta mattlikande tyg trycker man så mönstret. Därefter repar man upp tyget och de infärgade trådarna vävs ånyo till det "verkliga" tyget.
Mer om ikattekniken finns att läsa här.
Utställningen åtföljs av många informativa texter och pedagogiska filmer. Det fanns tyvärr ingen katalog, en maffig bok att ta med sig hem hade varit underbart. Nu fick jag nöja mig med en liten men mycket innehållsrik och ytterst kompakt text.
Jag försöker här ge en sammanfattning av det jag lärt mig på mitt besök och läsning av foldern:
(Bilderna har jag ordnat in områdesmässigt utan mer ingående texter).
På utställningen visas över 200 verk av unika textilier från 24 olika länder, bl a Thailand, Malaysia, Indonesien, Kambodja, Laos, Burma, Filippinerna Brunei, Japan, Kina, Indien, Elfenbenskusten, Nigeria, Mexiko, Guatemala, Ecuador, Peru, Chile, Argentina, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Uzbekistan och Tajikistan.
Enbart denna uppräkning visar på den gigantiska omfattningen på utställningen, och självklart var det svårt att ta till sig innehållsmässigt.
Nåväl:
Indien:
Patola med sina symboler: papegojor, elefanter och påfåglar från Patan, det medeltida Gujarats huvudstad, är den mest kända och berömda dubbelikat, men redan på faraoerans tid fanns det handelsförbindelser med Odisha, vilket ett 5000 år gammalt fynd i en faraograv visar.Ikat från Odisha känner man igen på de intrikata, kurviga mönster och sina motiv, fiskar, blommor, lejon, påfåglar lotusblomma, blomsstergirlanger och hjortar.
I de västra deläran av Odisha vävs traditionella saris där de olika ikateknikerna används för olika delar i sariväven.
Andhra Pradesh och delstaten Telangana anses vara platsen där den indiska ikaten föddes. En av de mest intrikata dubbelikat, telia rumal, karakteriseras av en lite annorlunda behandling av garnet som ger det en speciell, oljig lukt och glans.
Motiven är här traditionella: romber, blomor, fåglar och elefanter.
Kina:
Li-folket i södra Kina, på hainanön, väver en tät, komplex ikat av hemmaodlad och handspunnen bomull färgat med naturlig indigo. Motiven är geometriska, mänskliga figurer och fiskar. Vissa kjolar och jackor gjordes enbart för ceremoniellt bruk att användas vid festivaler och bröllop.
Lifolket är släkt med taifolket från Sydostasien och del av den stora austronesiska familjen. Deras antika textilier är nu sällsynta och eftertraktade samlarobjekt.
De har fått UNESCOs skydd genom att förklaras som kulturarv, vilket har lett till att de lokala myndigheterna numera stöder vävar-arvet.
Sydöstasien:
I Tailand heter ikat mudmee. Det vävs av inhemskt silke i blom- och geometriska mönster, varje region har sina egna mönster och igenkänningsbara färger.
I Kambodja kan man i det antika monumentet Ankor Wat ta del av den fantastiska kostymhistorien av den eran. Anmärkningsvärda ikatvävarna “pidan” som vävdes som draperier till templen och som oftast har föreställande motiv.
Burma i mer känd för sina bildvävar, även om det också förekommer ikatvävar.
 |
| Malaysia |
 |
| Malaysia |
Japan:
I Japan är ikat känd som “kasuri” och tillverkas i skilda distrikt. Det finns både varp-, inslags- och dubbelikat, ibland i olika kombinationer.
I Kyushu producerades mycket bomullstyger under Edoperioden eftersom den feodala regeringen påtalade måttfullhet och förbjöd användandet av siden. “Kurume kanuri” vävdes av en kvinna, Den Inoue. Hennes tyg blev berömd som det allra bästa bomullstyget och distriktet blev under Mejiiperioden centret för tillverkningen. 1957 utsåg det till ett världsarv.
Tsumugi siden vävdes i Kyushu och användes som betalmedel till den feodala skatten. Det var först senare som folk i allmänhet tilläts bära sidenkläder. Ett annat tyg, tillverkat i Oshima kom till 1878 när en av byns kvinnor råkade komma på att den rödaktigt bruna färgen övergick till grått när det infärgade tyget doppades i i risvatten när det skulle tvättas.
Detta är början till Oshima Tsugumi, en kasuri/ ikat som anses ha de mest precisa mönstren.
På den tropiska ön Okinawa väver man kanuri ikat av hampafibrer och tyget, som passar utmärkt till sommarkimonos, såldes över hela Japan.
Centralasien:
Det var i Uzbekistan och Tajikistan som man tillverkade bomulls- och siden-varpikat. De traditionella chapan dräkterna bars av både män och kvinnor dagligen ända in på tidig 1900-tal och är idag eftertraktade samlarobjekt.
Tygerna framställdes av specialistvävare och färgare i Ferganadalen längs den gamla Sidenvägen. Dessa dräkter är iögonfallande färggranna och har stora mönstermotiv. Detta textila uttryck har sedan lämnat den vanliga marknadsplatsen bakom sig och blivit till en regelrätt konstform.
Och det var Sidenvägens legendariska städer Samarkand och Bukhara som blev centra i handeln med ikatextilierna. Än idag vävs det konstfulla ikattyger i bl a Ferganadalen.
Afrika:
I Västafrika färgade man bomull med indigo och vävde många olika typer av tyger, men ikat tillverkades bara i två mindre områden: hos Dioula- och Baulerfolket i södra Burkina Faso och Elfenbenskusten och deras grannar i sydvästra Nigeria.
Att väva tyger går i Västafrika tillbaks åtminstone 1000 år men uppgifter därom från så långt tillbaka är extremt begränsade så det finns inga bevis för att ikat tillverkats före sent 1800-tal, även om så kan ha varit fallet.
Österut befolkades Madagaskar av sjöfarande sydostasiater tidigt under första milleniet e Kr. De förde med sig både vävstolstyper som vävtekniker, bl a ikat. Tekniken, känd som “laimasaka” användes av folk på den nordvästra kusten. Men man hade tygerna inte till beklädnad utan enbart för islamska bönemattor, begravningssvepningar, rumsavskiljare och moskitknät. Ilat kan också har spelat en viktig roll i de ceremoniella ritualerna i kungadömena. 1925 hade ilat-tillverkningen helt och hållet försvunnit.
Latinamerika:
I Latinamerika är det länderna Guatemala, Mexico, Ecuador, Peru, Chile och Argentina som har en ikattradition.
Guatemalas ikat, jaspa, kan ha sitt ursprung i textilier som spanjorerna hade med sig från Filippinerna. Dessa första ikatvävar var i blått och vitt. Senare tillförde man andra färger i ränder, olika för varje by.
I Mexico kallas de vackra sjalarna med långa fransar för macanas eller panos och de tillverkades på beställning till dem som hade råd. Dessa handvävda ikatsjalar är vanligtvis i blått, grått eller svart på fint vitt och har en bård av spets. De designas efter önskemål från beställaren, t ex så förekommer kristna symboler eller kärleksbudskap.
Än idag tillverkas här ikat, nu med syntetfärger, även om det finns en begränsad produktion med naturliga färger som indigo och cochenill.
Det finns exempel på förcolombianskt ikat i Peru, där ett fåtal exempel har överlevt tills idag.
Mapuchefolket i Chile producerar fortfarande indigofärgat varpikat. I Anderna i Peru använder man framför allt ull i sina vävar. Randiga ikatmönster ser man i ponchos, sjalar och filtar. I Cuzco har man återupplivat de textila traditionerna av Inkafolket och man tillverkar mycket vackra naturligt färgade produkter.
I Argentinaär de djärvt mönstrade ikatponchos fortfarande ytterst populära.
Europa:
I medelhavsområdet och i övriga Europa började man med ikat som en influens från de arabiska textilierna som dök upp i Italien på 1600-talet. Det var mashru, varpikatvävda, randiga textilier med siden i varp och bomull i inslaget som kom från Syrien och Turkiet.
Ikat blev populär i Europa under namnet chiné under 1800-talets fäbless för orientalism. Ordet chiné kommer från kinesisk på franska. Antagligen kom de första exemplen från Kina, med från runt 1760 tillverkad enan sina egna varptryckta chinétyger.
I dagsläget är det hos textilkonstnärerna man utvecklar moderna ikattekniker, vidareutvecklar och experimentår.
Med tanke på tiden vi hade till vårt förfogande räckte det gott och väl med att njuta av alla de vackra textilierna och imponeras av denna ansamlade rikedom och helt obegripliga skicklighet hos dem som producerat dessa skatter.
Det öppnade ett stort fönster in i en urgammal och vida spritt teknik, en veritabel textil skattkammare.
Kommer ni förbi London den närmsta tiden finns utställningen kvar till den 25 juni 2016.
